Linnéa Wigforss

Fortfarande har jag lite svårt får att stava den här mannens namn men vara honom vill jag hur som helst i alla fall. Han är en direkt förebild, människa man kanske någon gång ser i sitt liv men knappast får kontakt med. Det här tangentbordet matchar inte the speed of my writing fingers, bättre är det hemma på rummet.
Men JackKerouac han är fanimej storslagen och jag har min JackKerouac-period nu som Kalle sa. Han är en manlig förebild visserligen, men jag har nästan bara manliga förebilder förutom Patti Smith men vad är inte hon om en kvinnlig förebild som står för så kallade "manliga" ideal - någonstans där är jag och trevar även då jag älskar att ha högklackat men JackKerouac hade nog inte behandlat mig som Dean om jag hade varit denna kvinna i högklackat. Kanske finns det bara ingen karaktär som matchar mina kaliber.

Men lite försvunnen är man ju. Jag menar, jag vill inte vara utanför bara för att jag är FEMININUM.

Dessutom kan jag se när jag sneglar på honom att han inte har något intresse av att bli författare eftersom livet är så heligt för honom att det in te finns anledning till att göra något annat än att leva det, skrivandet är ändå bara en efterklokhet eller ett skrapande på ytan - Men om han hade kunnat! om han hade velat! där åker jag i Kalifornien, miltals hemifrån där min stackars katt är begraven och min mor sörjer och det är vad jag tänker på.

Med melankoli inbäddat i orden (det ger allt en annorlunda klang, den vanliga klichéen är att melankoli på något sätt skulle passa den mörkare årstiden, den vi just nu befinner oss i) konstaterar jag att det är så många delar av mig själv som jag har växt ifrån. Tydligen så orsakar att växa upp, bli äldre, att växa ifrån. Mitt förflutna jag är inte ens en kompis till mig - i alla fall inte en kär sådan eftersom jag har glömt bort henne helt och hållet. Jag kommer bättre ihåg den kompis jag fick enda gången jag besökt Gotland, som fyraåring. Vi lekte en dag, nästa dag knackade jag på hennes rum på vandrarhemmet vi bodde på, men då hade hon redan åkt hem. Lika okänd som jag själv då är för mig nu. Jag minns visserligen vad jag gjorde, men vem jag var - borta. Varför är inte det viktigt? Hur fortsätter vi utan perspektiv på oss själva?

Glada stunder som jag upplevt och som jag kan blicka tillbaka på med hjälp av sparade ord och bilder är glada stunder jag på så sätt vet att jag upplevt, men som nu är förträngda och då till vilken nytta? Detta resonemang sätter ett oerhört press på nuet. Mitt nu under lupp: jag har tillbringat hela eftermiddagen framför datorn, väntandes på att få kommunicera med någon och hitta ambition, inspiration, till att gå härifrån. Mitt nu går inte att jämföra med dessa glada stunder som är bortklippta från mitt jag. I en hypnotisörs skumma lokaler kan de komma tillbaka, men på bekostnad av vad? Nuet. Jag vet vad jag skulle välja.

Angående rubriken så kommer den ifrån en flaska Corsodyl, också känt som munhålelösning. Ni kan ju se det som ett uttryckt missnöje över kravet att ha en rubrik. Jag kan inte rubricera - det innebär att veta vad man vill med saker, vilket jag inte gör, no. Fan vad jag saknar Kristin. Det hade ju i och för sig kunnat bli en rubrik.

Det enda som känns värre än att ingenting kommer ut ifrån en är att ingenting når in. Jag tillbringar dagar genom att göra en massa aktiviteter utan att jag känner förändring, utveckling, något. Det hade bara varit så jävla skönt ifall det kändes i kroppen när man gjorde något bra. Att det helt enkelt samlades i en liten lägereld någonstans i magtrakten som sedan gjorde en varm och lugn när det var dags att sova. Även om jag gör en massa bra och roliga grejer så måste jag ändå i slutändan anstränga mig för att känna något av det. Helt enkelt, känner jag att allt bra jag gjort är förgäves så är det förgäves. Känner jag att allt dåligt jag har gjort inte är förgäves, är det inte förgäves. Det räcker inte med att försöka vara på bästa sätt, sammanfattningen måste ha guldkant.

Kvar i skolan till klockan fyra idag. Mellan kultur & idéhistoria och litteraturkunskap har jag tomt. Ingen jag kan prata med här här. Ljuset i rummet får mig att tänka på ett lager med äggkartonger. Jag behöver dela mig i två och äsch.

Bret Easton Ellis.
Det namnet verkar så påhittat, skapat i författarsyfte. Ett författarnamn som nästan verkar som en författad roman, författat namn. Namnet handlar om en pojke som blivit äldre, så kallad mogen, men som fortfarande är pojke. Nu skriver han till och i en generation, lånandes från andra generationer han själv är rotad i. Bret Easton Ellis, som skrivit min nyköpta bok endast för bokens utseende. Boken ligger och väntar på att bli läst, och jag väntar på att läsa den med spänning. Som om det vore något slags litterärt genombrott för mig. Eftersom att jag ibland känner mig trött på litteratur. Och nu ska jag ju läsa litterär gestaltning, litteraturvetenskap och kultur- & idéhistoria. På ett annat plan som jag gärna befinner mig på men inte alltid lyckas.

Jag är så glad just nu. Väldigt uppe i varv också, snurrar snurrar snurrar, men det kommer snart att bli till ett lugn. Ett lugnt ro. Jag är så pass glad att jag kan lyssna smärtfritt (fel ordval) på A sphere in the heart of silence. Utan att gråta, helt enkelt. Även om den skivan är ett slags desinfektionsmedel för grå sorg.

(Introduktionsmöte today på Donken, desinfektionsmedel har därför stämplat min hjärna helt och hållet, ja; hjärnan badar i princip i desinfektionsmedel. Händerna är rena och smyckena är bortlagda, hade mitt hår varit långt hade det definitivt varit uppsatt. Jag hoppas att ingen av de som börjar på Donken har renlighetstvångstankar - dessa skulle verkligen späs på (i milda ord) efter den amerikanska 90-talsvideon vi fick se idag: "Think twice!")

Kristin och jag tog en fika på Wayne's efter nationella provet i svenska. Jag var något sammanpressad utav provet, jag var inte alltför nöjd, medan Kristin gärna ville göra om allt igen. Inte för att det är dåligt, utan för att hon skrev så bra och tyckte att det var så roligt. Detta är inte platsen för att nu tjata om min skrivsituation; vi går vidare. Vi gick vidare, fort till bussen, gick av vid Kupolen.

Kupolenbesöken lär bli fler nu, Donken ligger ju däri, som Kupolens äldsta cell? Efter introduktionsmötet köpte jag julklappar. Jag överraskade julklapparna jag redan tänkt ut så när, innan de själva hann fatta! Allt skedde i högt tempo, sedan rusade jag (halft om halft) till busshållplatsen väldigt sent och kom 10 sekunder innan bussen.
Jag kom 10 sekunder innan bussen.
Att komma 10 sekunder efter bussen hade gett ett så annorlunda resultat. Men det ville inte bli så idag. Faktiskt kan jag inte låta bli att röras utav det. Och julklapparna har jag slagit in på ett sätt som själv överraskade mig tack vare påhittigheten. Men förvänta er ingenting nu!

Men ge fan i. Ge fan i att göra reklam om Livets ords Gymnasium i min blogg. Livets ord är inte livets ord. Livet pratar inte. Håll käften, livets ord.

Orden är mina, alla ord jag skriver är mina. Jag har inte konstruerat dem, men jag formulerar dem. Ord konstrueras en gång och rekonstrueras kanske en till, men formuleras kan de göra i evighet. De är inga engångsvaror, de blir inte smutsiga, du behöver inga andra verktyg än just det ord du formulerar. Munnen och tungan förutsätter jag redan, kroppen tar jag för given i det här fallet. Men orden, ni är mina, så KOM!

Här har vi den, en mussaurie (jag kallar den så). Jag googlade. Man kan googla på allt. Om ni googlar på mig får ni till och med upp vem som är min pojkvän. Det tycker jag faktiskt är ganska så fint. Lite smågulligt, helt enkelt. Smågulligt som mussaurus. Den var liten, inte längre än en handflata. Kalle berättade det för mig. Viss fakta får tydligt starkare betydelse för mig. Enstaka fakta du kan göra precis så viktig som du själv vill och sedan applicera på allt annat. Helt enkelt kan du göra saker till något annat än vad de är. Allt kan tjäna det syfte du vill. Jag försöker att hitta mitt syfte, och nu vet jag - alltså, jag har kommit närmare mitt eget svar. När en bäbis ler mot dig blir du lika lycklig som en mussaurie. Eller som en Linnéa. Eller som någon annan. Godnatt.

Jag skiter i ära, rykte och namn
Jag skiter såväl i pengarna som
I kvinnornas svällande barm
Jag skiter i deras sängar
Jag skiter i Boren, Roxen och Glan
Jag skiter i påsar och slänger på stan
Av rotmos skiter jag även
Och när jag har skitit
Torkar jag mig i näven
Jag skiter i varmt
Jag skiter i kallt
Jag skiter i peppar
Jag skiter i salt
Jag tror ta mig fan
Att jag skiter i allt!

Lite äldre svensk poesi. Nu är min muntliga redovsining avklarad, skönt, nu har jag fått ett nytt jobb, skönt, ikväll får jag ringa och sluta på mitt telefonförsäljarjobb, skönt. Kristin är numera min kollega, skönt. Det är fredag idag, skönt. Att fika idag vore ganska trevligt (och skönt). Jag har faktiskt inget mer idag förutom lite Phytagoras Sats men det är ju alla tiders!

Idag har jag varit en flata. Fast endast till klädseln då, sexualiteten och det där köret svalde jag inte. Jag svalde endast den yttre stereotypen. Glasögon à la Tiina Rosenberg och sedan stövlar, stora byxor och ett linne utan passform = definitivt stereotyp flata. Hallå där ute, finns det någon som tror att jag är flata?

De här senaste dagarna har jag tänkt febrilt. Jag har tänkt koncentrerade tankar - det går att jämföra med skillnaden mellan att dricka koncentrerad juice med att dricka utspädd juice. Späd ut 1+4. Det jobbiga är att allt jag tänker på är aktiviteter och practical stuff, samtidigt som jag inte har någon aning om vilken person det är som tänker de här tankarna. Har jag verkligen användning för dem, om jag inte ens vet hur jag själv är? Hur är antaligen fel frågeord. Vem är det mest vanliga. Varför är det mest uppgivna. Vad är nästintill ointelligent → Vad är jag? Tack, det vet jag redan.

Jag vet bara vem jag är när jag gör saker som ger mig tillfredsställande känslor. Min identitet är så pass begränsad och oflexibel. Anldeningen till att jag inte pallar vissa saker andra fixar fint. Jag kan inte bita ihop, för det jag ska bita ihop med försvinner i allt TVIVEL. Fucking tonåringslarv. Nu ska jag förbereda för muntliga nationella i svenska. Annat fucking tonårslarv.

Jag vet inte vad, men någonting är fel. Jag är uppbyggd helt utan yttre skydd och klarar inte av stötar. Stötar får jag av andra människor. Människor är så okänsliga! Jag är istället så jävla känslig. Vilket leder till konflikt. En konflikt jag inte orkar med, eftersom jag inte har ett yttre skydd. Ett yttre skydd behövs inte kring ingenting - alltså ingenting som går att skydda. I så fall skulle det låta klong varje gång jag fick en stöt.

Jobb och skola och annat. Vintern är på väg. Jag vet inte hur man gör för att ägna tid åt sig själv. Lyssnar man på musik, läser en bok, dricker te? Och det ska i sin tur göra en mysig och glad, lugn. Men vad i en är det som blir lugn, och på vilka villkor? När jag är lugn har jag lyckats glömma de negativa aspekterna, men de återkommer direkt när lugnet försvinner. Lugn är man nog därför inte förrän det går att vara det och då inkluderat de negativa aspekterna.

FAN FÖR I HELVETE ATT JAG INTE KAN SKRIVA!
nej
FAN FÖR I HELVETE ATT JAG INTE HAR NÅGOT JAG SOM JAG KAN SKRIVA GENOM!
Jag har ingenting att kompromissa eller laisse-faire.

Höstlovet är slut och jag har kommit hem. Det känns aldrig hemma bäst när jag kommer hem. Det känns hemma hamnar du alltid, men tro fan inte att du är trygg! Hehe. Det där låter ju skräckartat. Men inte då, en helt vanlig och medioker tillvaro. Det enda jag med sans gör är att topsa öronen, men för hårt.