Linnéa Wigforss

Jag är så glad just nu. Väldigt uppe i varv också, snurrar snurrar snurrar, men det kommer snart att bli till ett lugn. Ett lugnt ro. Jag är så pass glad att jag kan lyssna smärtfritt (fel ordval) på A sphere in the heart of silence. Utan att gråta, helt enkelt. Även om den skivan är ett slags desinfektionsmedel för grå sorg.

(Introduktionsmöte today på Donken, desinfektionsmedel har därför stämplat min hjärna helt och hållet, ja; hjärnan badar i princip i desinfektionsmedel. Händerna är rena och smyckena är bortlagda, hade mitt hår varit långt hade det definitivt varit uppsatt. Jag hoppas att ingen av de som börjar på Donken har renlighetstvångstankar - dessa skulle verkligen späs på (i milda ord) efter den amerikanska 90-talsvideon vi fick se idag: "Think twice!")

Kristin och jag tog en fika på Wayne's efter nationella provet i svenska. Jag var något sammanpressad utav provet, jag var inte alltför nöjd, medan Kristin gärna ville göra om allt igen. Inte för att det är dåligt, utan för att hon skrev så bra och tyckte att det var så roligt. Detta är inte platsen för att nu tjata om min skrivsituation; vi går vidare. Vi gick vidare, fort till bussen, gick av vid Kupolen.

Kupolenbesöken lär bli fler nu, Donken ligger ju däri, som Kupolens äldsta cell? Efter introduktionsmötet köpte jag julklappar. Jag överraskade julklapparna jag redan tänkt ut så när, innan de själva hann fatta! Allt skedde i högt tempo, sedan rusade jag (halft om halft) till busshållplatsen väldigt sent och kom 10 sekunder innan bussen.
Jag kom 10 sekunder innan bussen.
Att komma 10 sekunder efter bussen hade gett ett så annorlunda resultat. Men det ville inte bli så idag. Faktiskt kan jag inte låta bli att röras utav det. Och julklapparna har jag slagit in på ett sätt som själv överraskade mig tack vare påhittigheten. Men förvänta er ingenting nu!