Linnéa Wigforss

Med melankoli inbäddat i orden (det ger allt en annorlunda klang, den vanliga klichéen är att melankoli på något sätt skulle passa den mörkare årstiden, den vi just nu befinner oss i) konstaterar jag att det är så många delar av mig själv som jag har växt ifrån. Tydligen så orsakar att växa upp, bli äldre, att växa ifrån. Mitt förflutna jag är inte ens en kompis till mig - i alla fall inte en kär sådan eftersom jag har glömt bort henne helt och hållet. Jag kommer bättre ihåg den kompis jag fick enda gången jag besökt Gotland, som fyraåring. Vi lekte en dag, nästa dag knackade jag på hennes rum på vandrarhemmet vi bodde på, men då hade hon redan åkt hem. Lika okänd som jag själv då är för mig nu. Jag minns visserligen vad jag gjorde, men vem jag var - borta. Varför är inte det viktigt? Hur fortsätter vi utan perspektiv på oss själva?

Glada stunder som jag upplevt och som jag kan blicka tillbaka på med hjälp av sparade ord och bilder är glada stunder jag på så sätt vet att jag upplevt, men som nu är förträngda och då till vilken nytta? Detta resonemang sätter ett oerhört press på nuet. Mitt nu under lupp: jag har tillbringat hela eftermiddagen framför datorn, väntandes på att få kommunicera med någon och hitta ambition, inspiration, till att gå härifrån. Mitt nu går inte att jämföra med dessa glada stunder som är bortklippta från mitt jag. I en hypnotisörs skumma lokaler kan de komma tillbaka, men på bekostnad av vad? Nuet. Jag vet vad jag skulle välja.

Angående rubriken så kommer den ifrån en flaska Corsodyl, också känt som munhålelösning. Ni kan ju se det som ett uttryckt missnöje över kravet att ha en rubrik. Jag kan inte rubricera - det innebär att veta vad man vill med saker, vilket jag inte gör, no. Fan vad jag saknar Kristin. Det hade ju i och för sig kunnat bli en rubrik.