Halvvägs
Lagom till mina kursstarter, vilket innebär en flodvåg av litteratur, är jag helt inne i en romansvit från tidigt nittonhundratal. Nej, det är inte Marcel Proust, honom fortsätter jag att skjuta på framtiden, utan svenska Agnes von Krusenstjerna och hennes romaner om fröknarna von Pahlen. En vän var så vänlig att låna mig den första, sedan behövde han inte göra mer. Ganska snart blev jag fast, av det äldre språkbruket med alla sina 'gingo', 'finge' och 'icke', men framför allt av det flytande perspektivet med gehör för känslor med kvinnlig avsändare. Fantastiskt sinnligt skildras förälskelsers och vänskapers upp- och nedgångar, men in action känner man knappt igen hjältinnorna bakom de vackert formulerade tankarna. I närheten av en man förlorar de sin personlighet och blir kvinnan i sin generalitet. Detta är ändå något önskansvärt för de två centralfigurerna, ungmön Petra von Pahlen och hennes protegé och föräldralösa brorsdotter Angela. Var för sig söker och längtar de kärleken, förvirrande nog ofta till samme man. Vad som ökar spänningen ytterligare är att många tycker om att se dem som systrar, och nog finns en outtalad konkurrens mellan den äldre och yngre skönheten.
Förlegade lagar
Jag tyckte att jag hade drabbats av gudomlig tur då DN skickade mig ett erbjudande om att få tidningen på helgerna i en hel månad - helt gratis, bara jag ger dem min åsikt om tidningen efteråt! Det innebär alltså fyra exemplar Boklördag och Kultursöndag. Nu känner jag dock att jag näst intill drunknar i tidningspapper - det blir tyngre att gå till återvinningscentralen, men det är det värt - och måste tyvärr vara selektiv med alla bilagor som ligger utspridda över köksbordet var morgon. GP åsidosätts ordentligt och jag hoppas att den förlåter mig när den snart återigen blir allt jag har.
Allt vad DN skriver i kulturväg försöker jag tugga i mig, sakta och metodiskt. Men ikväll gav jag också gårdagens ekonomidel en snabb blick. På den rekommenderas alla sammanboende par att gifta sig, under en bild på ett uppsmilat bröllopspar. Jag har stött på detta råd förr. När jag var liten var jag med min familj på ett bröllop och strax innan hade jag fått höra att brudparet gifte sig enbart av ekonomiska skäl - för vilka andra fanns, då de levt med varandra i nästan två decennium? Där och då försvann min föreställning om att bröllop hade med kärlek att göra. DN:s heta tips bevisar inte motsatsen.
Denna ceremoniella tradition är alltså en stor juridisk fördel och gör det lättare att dela såväl ekonomi som barn. Jag bryr mig inte om hur folk löser sådana saker - bara det blir bra för alla inblandade - men jag motsätter mig starkt att accepterandet av denna något förlegade företeelse leder till bättre lagligt skydd. På gymnasiet läste jag en kort kurs om rättskunskap där vi bland annat läste äktenskapsbalken. Det var mycket tydligt att den var från en helt annan tidsålder, och att äktenskap utan äktenskapsförord är som att hoppa fallskärm utan just fallskärmen. Det är vuxna människor det handlar om, jag tycker att en överenskommelse om gemensamt leverne vore nog för att omfattas av ekonomiskt betryggande lagar. Varför spökar ännu dessa vita gigantiska klänningar i samlivet? Varför bevara äktenskapet när vi ändå inte tror på illusionen kring det?
Inget mer Finistère
Det går att irritera sig på hemlighetsmakeriet, men samtidigt beundrar jag hennes tilltro till läsaren. Boken ändrar nämligen skepnad i skenet av de olika saker som skulle kunna vara orsaken till hennes flytt. Den bör inte, precis som Priset på vatten i Finistère, läsas som en dagbok. Den har en egen logik som inte behöver verklighetsförankras för att det ska gå ihop. "Den som vill mig väl ställer inga frågor" - bokens uppmaning separerar textens Bodil Malmsten med författaren Bodil Malmsten. Att hon använder sig själv som litterär figur är intressant. Fiktionens gränser är mycket otydliga och det är just så hon vill ha det. Utgivet av henne finns ju även hennes blogg i bokformat. Där har man även kunnat följa slutarbetet med denna sista bok från Finistère, vilket skapar ytterligare en spegelyta i hennes textuella rum. Hennes medvetenhet om detta tar dock stundtals över. Det Bodil-jag hon skapat verkar ha förlorat något av sin reflektion mot en jargong. I stället för att spegla sig i sitt skrivande ser hon en mer stelnande bild och kanske är det just därför hon var tvungen att flytta ifrån sitt Finistère. För kan det eviga paradiset egentligen existera?
Kalas med Laleh
Så ofta när det kommer till kvinnliga artister dömer jag dem på fel grunder. Mjukhet känns då som ett förutsägbart tilltal som direkt får mig att slakna musikaliskt, kanske för att jag inte kan se skillnaden på om det är babyrosa eller faktiskt naket. Naket var det helt säkert, när Laleh spelade Snö. Men vid de tillfällen då reggiebeats dominerade och allt plötsligt blev mer slätstruket såg jag i stället till höger om scenen där kanadensiske konstnären Max Streichers lvita uftslottshästar stod och vajade. De har följt mig hit från Tjolöholm.
Tyvärr inramades denna utmärkta spelning av en högst löjlig konferencier. Hon var allt man inte bör vara: käck, alltför pratsam, generande för artisten (hon släppte inte artisterna av scenen) och tilltalade alla som om de vore duktiga små barn. "Medan ni väntar kan ni väl prata med varandra, umgås och ha trevligt!" Jo, vi vet.
Allting räknas
Som liten trodde jag ett tag att allt som jag gjorde nedtecknades och lagrades i någon form av oåtkomlig skrift om mitt liv. I den skrevs allt med bläck; ingenting kunde korrigeras, förbättras eller raderas i efterhand. Det enda som därför verkade klokt var att vara så klok som möjligt, för misstag kanske skulle färga av sig på restan av mitt liv.
Denna syn på livet hade jag glömt, men idag påmindes jag om den återigen av en krönika i senaste numret av Axess, nr 5 2009. Det var inte direkt min barndoms föreställning som matematikern Tanja Bergkvist skrev om, utan epigenetik, det forskningsområde som länkar samman arv och miljö. Tydligen är dessa två mer sammanlänkade än vad vi trott, då vårt beteende och livsstil kan stänga av och på olika delar av vår arvsmassa. Denna på- och avaktivering kan sedan överföras till våra kids. Med andra ord är det aldrig för tidigt för att förbättra sin livsstil. Du kan börja forma dina blivande barn redan som barn själv. Inga ursäkter hjälper, allting räknas. Läs mycket böcker och undvik slappa söndagar framför teven, du vet aldrig vilka dåliga egenskaper som cementeras i ditt förrädiska DNA och påverkar kommande generationer.