Kalas med Laleh
Igår kväll stod Poseidon vänd åt fel håll. Han kunde nämligen inte se något av Lalehs konsert, men jag hoppas ändå att koncentrationen var riktad åt det hållet. Själv har jag aldrig förr riktat min koncentration på denna musikbrud, men tänkt skicklig, egen, devoted - men inte min stil. Ett tag var jag direkt fientlig, men kanske av andra anledningar än just musiken. Men nu när det var kulturkalas och fint väder ville jag tydligen ge henne en chans eller mig en orsak till att låta bli hennes musik även i fortsättningen. Jag avväpnades av hennes röst och spontanitet, hon kittlade sig in genom öronen och via hörselnerven till dess kompisnerver och det gjorde ingenting att hela spelningen fördröjdes tjugo minuter av något mystiskt fel som fick hennes tekniker att klia skägg.
Så ofta när det kommer till kvinnliga artister dömer jag dem på fel grunder. Mjukhet känns då som ett förutsägbart tilltal som direkt får mig att slakna musikaliskt, kanske för att jag inte kan se skillnaden på om det är babyrosa eller faktiskt naket. Naket var det helt säkert, när Laleh spelade Snö. Men vid de tillfällen då reggiebeats dominerade och allt plötsligt blev mer slätstruket såg jag i stället till höger om scenen där kanadensiske konstnären Max Streichers lvita uftslottshästar stod och vajade. De har följt mig hit från Tjolöholm.
Tyvärr inramades denna utmärkta spelning av en högst löjlig konferencier. Hon var allt man inte bör vara: käck, alltför pratsam, generande för artisten (hon släppte inte artisterna av scenen) och tilltalade alla som om de vore duktiga små barn. "Medan ni väntar kan ni väl prata med varandra, umgås och ha trevligt!" Jo, vi vet.
Så ofta när det kommer till kvinnliga artister dömer jag dem på fel grunder. Mjukhet känns då som ett förutsägbart tilltal som direkt får mig att slakna musikaliskt, kanske för att jag inte kan se skillnaden på om det är babyrosa eller faktiskt naket. Naket var det helt säkert, när Laleh spelade Snö. Men vid de tillfällen då reggiebeats dominerade och allt plötsligt blev mer slätstruket såg jag i stället till höger om scenen där kanadensiske konstnären Max Streichers lvita uftslottshästar stod och vajade. De har följt mig hit från Tjolöholm.
Tyvärr inramades denna utmärkta spelning av en högst löjlig konferencier. Hon var allt man inte bör vara: käck, alltför pratsam, generande för artisten (hon släppte inte artisterna av scenen) och tilltalade alla som om de vore duktiga små barn. "Medan ni väntar kan ni väl prata med varandra, umgås och ha trevligt!" Jo, vi vet.
Kommentarer
Trackback