Linnéa Wigforss

Mitt hem. Hit, dit jag kommer tillbaka efter promenad, svettig och eftersom hela stället luktar bröd vet jag inte vad som är ugn och vad som är hus. Tryggt, lite ensamt, självstyrt och ganska skönt. Ingen sparkar ut mig. Dock bjuder jag gärna in.

Min systers inre värld. Hon ringer mig och spelar Chopinvals i telefonluren, säger att boken hon fick i julklapp av mig var bra och att vi ses snart och att det är bra. I slutet av samtalet råkar hon kliva på en såg.

Vänskap och sådant. Gammalt. Nytt. Helt oväntat också, ibland. Aldrig förlorar man så mycket man misstänker att man gör. Det man vill ha, det kommer från oändligt många håll. Det drar alltid någonstans ifrån. I positiv bemärkelse.

Prestation för uppehälle. Klart underrepresenterat i mitt liv vid denna tidpunkt. Liknar inga tidigare tider, med andra ord. Jag har nog tänkt att bli mer som jag en gång var. Ingen mental polis, istället kuddhörnor bland synapserna.

Sommaren som kommer. Kanske är jag arbetslös. Kanske lyckas jag med körkortet. Kanske blir allt en ofrivillig återresa till en svunnen tid som inte ens har dörrarna öppna. Star Trek på bio! Eller var det i maj? Allt jag ville var Göteborg, men nu vet jag att allt jag vill är jag. Och lite annat, förstås. Som cykelutflykter. På tu man hand. Sommarstugereunion, svenska sjöar och fiskar, bastubad och sandslott med människor för vilka jag aldrig någonsin föreställer mig.

Allt på gott - och ont.
Men fan som jag ödmjukar mig. Knäböjer.
För min ringa ålder är jag läskigt tacksam gentemot tingens ordning.

Jag kan jag vill jag ska jag bör jag måste jag tror jag vet jag blir utstirrad av alla möjligheter och alla möjligheter är möjliga men också hotfulla. Vad jag i själva verket är mest rädd för är att den här staden, min tillvaros grund, ska stöta bort mig. Ska inte vilja ha mig. Och alla mina möjligheter är då om intet, eftersom de är relativa i förhållande till det Stora Okända som Styr. (Det är löjligt att belysa vissa ord med versaler. Tycker jag, ibland. Men nu är jag sentimental och lite blödig - ett typiskt passande tillfälle.)

Om himlen bestämmer sig för att sluta vara mörkblå och anta samma självlysande ton som prickarna på den är stjärnorna så gott som bortsopade. Jag tolererar inte att Göteborg ändrar färg! En allergisk reaktion får inte uppstå; jag måste vaccineras. Jag måste fortsätta se staden från ovan, från fantastiska utsiktshöjder för att sedan gå längs de byggnader jag sett på avstånd. Mina steg syr fast min inre karta, stygn fäster den vid staden och vi stadgar oss.

Högen med saker som vill att man bekymrar sig för dem fylls ständigt på. Det finns en miniminivå av mörka moln på min mentala himmel, vilken verkar vara överkänslig för såväl hög- som lågtryck. Senaste tillägget på högen är att det ska strejkas i Paris tågtrafik på torsdag. Jag lär bli fast på Charles de Gaulle x antal timmar. Jag bör ta med mig x antal böcker och x antal smörgåsar (som jag bakar nu och som inte jäste ordentligt och som har bönor i sig - protein nödvändigt när man är fast på en flygplats i ett land där alla talar jättefort). Anna, föremålet för mitt besök, sa att det ordnar sig, att jag når Paris på endera vis. Härmed lägger jag all tilltro till dessa ord, allt för att hålla bekymmernivån så låg som jag möjligtvis kan.

Jag stod och glodde på en mängd väskor som hängde på en vägg. Jag tog ner en, hängde upp en annan, öppnade en tredje och lyfte den första igen. Och hängde dem alla tillbaka. Och tog ned en på måfå - nej, inte den, en annan. Sedan köpte jag en av dem. Kassörskan sa att hon såg hur velig jag hade varit. Jo, jag var velig, sa jag. Jag sa inte att det är väldigt svårt att köpa saker. Det hade ju verkat motsägelsefullt när jag stod där med plånbok i hand. Bredvid kassaapparaten fanns en behållare med just plånböcker. Min egen omtyckta och välanvända har spruckit och närmar sig alltså upplösning, även den. Den lila plånboken jag köpte efter att någon stal min plånbok i skolan en fredag den trettonde.

Efter att ha köpt något väl övervägt känns det som att jag erövrat ett stycke lycka enligt normala människors kriterier. Konsumtionslycka är aldrig långvarigt, men strävan efter att få känna sig normal är evig. Jag fick inte ens ångest av att gå igenom Åhléns kosmetikaavdelning. Ibland - nej ofta - är jag bortkopplad, med bara ytlig kontakt till såväl moral som miljö. Det får allting att gå lite lättare. Till priset av det svåra; vart tar det vägen med resten mig?

Jag satte mig här för att vara kreativ, för att ge utlopp åt den inspiration jag kände idag under en lång fika där skrivande diskuterades ingående. Tack och lov att det är så lätt och roligt att prata om, när det är så helvetessvårt att utföra! Vi fann inget svar på paradoxen hur det är möjligt att lida när man skriver men samtidigt plågas av att inte göra det alls. Hur är detta tillåtet?! Vi försvarade oss dock med att de som njuter och verkligen har känslan av att underhålla sig själva med sitt textsnickrande omöjligt kan skapa god litteratur; det bör gå långsamt och det bör göra ont. Alla samtal om skönlitterärt skapande slutar alltid på samma vis, hur jag försöker att försvara att jag inte skriver genom att skickligt analysera vad jag har problem med. Så nu sitter jag här och skriver om att inte skriva, istället för att skriva.

Så snart jag som barn drabbades av talförmågan fick jag antagligen frågan vad jag ska bli när jag blir stor. Alla frågar ju detta. Det tas för givet att barn gillar att få formulera ett svar på frågan. Mitt svar var förhållandevis enkelt, inspirationen till det var antagligen hämtat från min närmaste omgivning; svaret var mamma. Inget jag direkt kunde föreställa mig (förhoppningsvis viste jag heller inte vid denna ringa ålder varken hur det går eller vad det innebär att bli mamma) men något jag förstod att jag så småningom skulle fixa.

Som äldre och mer medvetande (men vem vet) redigerades svaret till lärare istället. Jag minns att jag hade en vag uppfattning om att man inte bara fick vilja bli mamma, att det var otillräckligt. Det var så begränsat, det var så litet, det var så icke-transcendentalt. Och vilka vuxna utan reproduktivt syfte (dvs släktingar; släktskap förutsätter barnafödande) fanns då representerade i min omgivning? Lärarna. Jag vet inte om jag kunde föreställa mig att de också var mammor (eller pappor, hur jag nu relaterade till män). Befriande tanke förstås, att kunna vara till utan att behöva bidra med barn.

Det här var ett tag sedan. Jag har velat bli en hel del saker sedan dess. Konstigt nog verkar det dock som att jag nu söker mig tillbaka till de svar jag hade först. Då oigenomtänkta, nu förhoppningsvis med någon form av bakomliggande resonemang. Det var inte så att jag redan då visste, inget sådant larv. Det är helt enkelt bara så att allting är så jävla förutsägbart. Oifrånkomligt. Antingen har jag gått i en cirkel, eller så är det regression det är frågan om. Jag har ingen aning om vilket som vore det bättre. Jag blir ju ändå samma sak.

På väg från spårvagnshållplatsen möter jag en gänglig far och ett vingligt barn; de väjer för en vattenpöl och vi kommer närmare varandra på cykelbanan än när var och en kan hålla sig till sin kant. Jag ser på ungen, jag ser den i ögonen och jo, där inbillar jag mig att jag hittar någon form av utlovande om alltings mening. Ingenting matchade på den ungen. Mössan på skaft. Det är sällan jag ser så mänskliga barn, alla är så utpyntade i färgkonsekventa helkroppsmunderingar. Efter att vi passerat varandra, jag och pappan och barnet, såg jag till höger och där var människor på kyrkogården, i en svart gruppering. Jag kan se dem från mitt fönster också, nu när jag kommit in. En begravning i pågående. Nu ska jag cykla till ICA för att handla mat för att hålla mig vid liv för att sedan skaffa barn för att sedan begravas, allt förhoppningsvis vid rätt tillfälle. Men tack och lov har jag ingen aning om någonting.