Det andra könet
Halvvägs genom den sextio år gamla Det andra könet av Simone de Beauvoir skulle jag vilja slänga åt er de citat som jag upplever som lika aktuella som någonsin, men eftersom det vore åtminstone tre fjärdedelar av vad jag hittills läst, måste jag låta bli. Att detta helhetsgrepp om allt som svävar kring kvinnan, både som vara och begrepp, kan läsas med samma vinst idag bevisar något som egentligen inte behöver bevisas fler gånger: att i förhållande till mannen är kvinnan sekundär.
Jag vill börja med att dementera att Beauvoir skulle sakna humor. Hennes humor tjänar dock inte till att underhålla, utan att handskas med det fasansfulla i att mäktiga män under alla tider sagt och tillåtits säga rent bisarra saker om kvinnor. Mycket stiligt skickar hon vid ett tillfälle en ordentlig gliring till en samtida kritiker som tror att han - bara för att han är man - gör sig förtjänt av stora mäns uppmärksamhet, emedan ingen skulle vilja lyssna eller tala till en kvinna, och det vilken som helst av dem. Som man ser han sig jämlik de mäktigaste av hans kategori, medan hälften av mänskligheten, det vill säga den utan snopp, aldrig kan häva sig till sådana höjder.
Med pricksäkert intellekt och knivskarp formuleringsförmåga har Beauvoir skapat ett verk som för mig fungerar som en nyritad karta över en värld jag är delaktig i men tyvärr ofta inte förstår. Denna första del, Fakta och myter, visar tydligt hur de manliga värdena, de värden som tillhörde de med befogenheter i samhället, blivit absoluta. Att det går att tala om det ena könet som det andra beror på något högst mänskligt som någonstans gick fel. Som subjekt, eller helt enkelt som person med förmåga att uppfatta världen, delar man alltid in i vi och de, första och andra, jag och allt annat. Vanligtvis är
inte detta ett problem, eftersom alla jag tänker på som en annan, tänker på mig som en annan på ett ömsesidigt och omvänt sätt. Mellan uppdelningarna man och kvinna råder inte denna ömsesidighet. I stället har det manliga perspektivet blivit det normativa; även kvinnan ser sig som den andra i förhållande till sig själv. Det är för att vidare förklara hur det blivit så här som jag skulle behöva citera åtskilliga stycken. Ni får väl helt enkelt läsa det i stället.
Kanske går aldrig denna vidriga snedvridning, denna kastindelning av alla världens människor, att helt och hållet förstå. Det är dock ingen som helst ursäkt för att inte försöka; vår närmaste historia visar att det blivit bättre och därför kan det även fortsätta så. Det andra könet är mig en stor lindring eftersom den uppmärksammar problemet och behandlar det med det allvar ett problem som gäller alla människor genom alla tider kräver. Nu till resten!
Jag vill börja med att dementera att Beauvoir skulle sakna humor. Hennes humor tjänar dock inte till att underhålla, utan att handskas med det fasansfulla i att mäktiga män under alla tider sagt och tillåtits säga rent bisarra saker om kvinnor. Mycket stiligt skickar hon vid ett tillfälle en ordentlig gliring till en samtida kritiker som tror att han - bara för att han är man - gör sig förtjänt av stora mäns uppmärksamhet, emedan ingen skulle vilja lyssna eller tala till en kvinna, och det vilken som helst av dem. Som man ser han sig jämlik de mäktigaste av hans kategori, medan hälften av mänskligheten, det vill säga den utan snopp, aldrig kan häva sig till sådana höjder.
Med pricksäkert intellekt och knivskarp formuleringsförmåga har Beauvoir skapat ett verk som för mig fungerar som en nyritad karta över en värld jag är delaktig i men tyvärr ofta inte förstår. Denna första del, Fakta och myter, visar tydligt hur de manliga värdena, de värden som tillhörde de med befogenheter i samhället, blivit absoluta. Att det går att tala om det ena könet som det andra beror på något högst mänskligt som någonstans gick fel. Som subjekt, eller helt enkelt som person med förmåga att uppfatta världen, delar man alltid in i vi och de, första och andra, jag och allt annat. Vanligtvis är
inte detta ett problem, eftersom alla jag tänker på som en annan, tänker på mig som en annan på ett ömsesidigt och omvänt sätt. Mellan uppdelningarna man och kvinna råder inte denna ömsesidighet. I stället har det manliga perspektivet blivit det normativa; även kvinnan ser sig som den andra i förhållande till sig själv. Det är för att vidare förklara hur det blivit så här som jag skulle behöva citera åtskilliga stycken. Ni får väl helt enkelt läsa det i stället.Kanske går aldrig denna vidriga snedvridning, denna kastindelning av alla världens människor, att helt och hållet förstå. Det är dock ingen som helst ursäkt för att inte försöka; vår närmaste historia visar att det blivit bättre och därför kan det även fortsätta så. Det andra könet är mig en stor lindring eftersom den uppmärksammar problemet och behandlar det med det allvar ett problem som gäller alla människor genom alla tider kräver. Nu till resten!
Årets festivalupptäckt
Jag har blivit förtrollad av Fleet Foxes ljust träfärgade, lätt solvärmda ljudbild. Röststämmorna timrar tillsammans ett hus med tak som omsluter mjuka och mystiska gitarrslingor. Utmanande mellanspel, till exempel det i tredje spåret Ragged Wood, sirlar ibland med mig upp ur skorstenen och låter mig sedan, efter en berusande nypa luft, sakta glida ned i klangernas täta och omfångsrika trygghet igen.
Staten Washington förknippas vanligtvis med Nirvana, men trots samma härkomst förflyttar det här bandet mig till helt andra platser inombords. Först hörde jag dem faktiskt när Helena von Zweigbergk var sommarpratare, dagarna efter såg jag dem i spelschemat för Arvikafestivalen. Jag var där, lätt berusad men mer av solljus och sömnbrist än något annat. När vi sållade oss till publiken dröjde det dock inte länge innan jag kände fullkomligt lugn och en djup följsamhet i musiken. Dagens inköp, deras skiva, skickade mig rakt in i detta tillstånd än en gång.
Staten Washington förknippas vanligtvis med Nirvana, men trots samma härkomst förflyttar det här bandet mig till helt andra platser inombords. Först hörde jag dem faktiskt när Helena von Zweigbergk var sommarpratare, dagarna efter såg jag dem i spelschemat för Arvikafestivalen. Jag var där, lätt berusad men mer av solljus och sömnbrist än något annat. När vi sållade oss till publiken dröjde det dock inte länge innan jag kände fullkomligt lugn och en djup följsamhet i musiken. Dagens inköp, deras skiva, skickade mig rakt in i detta tillstånd än en gång.
Bernhard nästa?
Att läsa de böcker av Bodil Malmsten där hon framhäver sig själv är att behöva förlika sig med att namnet Bernhard är synonymt med mästare. En gång höll jag en av hans böcker i handen, Tonsättaren om jag minns rätt, men den fick aldrig följa mig hem från biblioteket. Jag drabbades antagligen av svindel, med misstankar om att hans text inte erbjuder någon stabilitet uppe på de höjder den befinner sig. Från marken ser molnen ut att kunna bära, men du faller rakt igenom om du litar på vad du ser.
I SvD:s Under strecket från den fjärde juli hittar jag fog för min svindel. Däremot kan jag inte försvara att jag inte besegrade min rädsla och därför gick miste om en litterär upplevelse. Thomas Bernard ansåg ord och verklighet som oförenliga, men att det var just detta omöjliga motstånd som fick honom att skriva. Resultaten av den kampen förtjänar allt ytterligare en läsare: jag.
I SvD:s Under strecket från den fjärde juli hittar jag fog för min svindel. Däremot kan jag inte försvara att jag inte besegrade min rädsla och därför gick miste om en litterär upplevelse. Thomas Bernard ansåg ord och verklighet som oförenliga, men att det var just detta omöjliga motstånd som fick honom att skriva. Resultaten av den kampen förtjänar allt ytterligare en läsare: jag.
Undervisningen är målet
Jag går förbi en tjej och kille i min ålder som är upptagna med en skateboard. Genast tar jag för givet att de förutom en vänskapsrelation även har en kärleksrelation, en maktrelation. Jag hinner se så mycket att jag förstår att han är i färd med att lära henne åka skateboard, eller snarare att stå på en skateboard. Om jag i enlighet med mina gissningar antar att hon är i min ålder undrar jag varför, om nu intresse finns, hon inte redan kan åka skateboard. Jag vill faktiskt påstå att det är själva undervisningen hon är ute efter och inte skateförmågan. Njuter hon av hur han introducerar henne i hans intressen, behöver hon det rentav för att kunna ty sig till honom? Frågan är om vi hittar samma benägenhet hos honom, han som antagligen kan åka skateboard sedan år tillbaka. Vad vill han lära sig av henne? Hur kan han inkluderas, i sin osäkerhet ledas av henne till okända upplevelser? Hur man ordnar tebjudning för sina gosedjur, hur man skvallrar på telefon i timmar, hur man målar naglar, hur man applicerar mascara? Nej, självklart är en rullad meter en meter av framgång, en gnutta undervisning en tums introduktion i den andres sfär. Inte för det egna avancemanget utan för den ympning det innebär att anpassa sig till den andra.