Årets festivalupptäckt
Jag har blivit förtrollad av Fleet Foxes ljust träfärgade, lätt solvärmda ljudbild. Röststämmorna timrar tillsammans ett hus med tak som omsluter mjuka och mystiska gitarrslingor. Utmanande mellanspel, till exempel det i tredje spåret Ragged Wood, sirlar ibland med mig upp ur skorstenen och låter mig sedan, efter en berusande nypa luft, sakta glida ned i klangernas täta och omfångsrika trygghet igen.
Staten Washington förknippas vanligtvis med Nirvana, men trots samma härkomst förflyttar det här bandet mig till helt andra platser inombords. Först hörde jag dem faktiskt när Helena von Zweigbergk var sommarpratare, dagarna efter såg jag dem i spelschemat för Arvikafestivalen. Jag var där, lätt berusad men mer av solljus och sömnbrist än något annat. När vi sållade oss till publiken dröjde det dock inte länge innan jag kände fullkomligt lugn och en djup följsamhet i musiken. Dagens inköp, deras skiva, skickade mig rakt in i detta tillstånd än en gång.
Staten Washington förknippas vanligtvis med Nirvana, men trots samma härkomst förflyttar det här bandet mig till helt andra platser inombords. Först hörde jag dem faktiskt när Helena von Zweigbergk var sommarpratare, dagarna efter såg jag dem i spelschemat för Arvikafestivalen. Jag var där, lätt berusad men mer av solljus och sömnbrist än något annat. När vi sållade oss till publiken dröjde det dock inte länge innan jag kände fullkomligt lugn och en djup följsamhet i musiken. Dagens inköp, deras skiva, skickade mig rakt in i detta tillstånd än en gång.
Kommentarer
Trackback