Linnéa Wigforss

Det pratas om hur gemensamma intressen utanför äktenskapet, hemmet och tvånget gynnar relationen. Det pratas om hur tillägnad tid läker gemensamma sår, men tid av rätt kvalitet. Kanske är det lönlöst att anstränga sig, kanske är det försonande intresset antingen där eller inte. Majoriteten av alla par får därför gå skilda vägar. De kan inte kärlekens praktik. Men idag, i ett rum fullt av människor främmande för varandra, finns ett par vilkas arbeten knyter till varandra och därmed bildar det perfekta äktenskapsräddande intresset.

   Hon i dräkt och uppsatt hår, hustrun och yrkeskvinnan, bär på en trave böcker. Från böckerna, mellan sidorna, sticker lappar ut. Från hennes knut sticker några hårtestar ut; inte ovårdat, snarare avslappnat attraktivt. De främsta raderna i publiken kan höra henne nynna. Hon kliver upp på podiet där två stolar står gömda bakom ett stort rektangulärt bord, belamrat med vattenflaskor i glas med kapsyl - talarna antas dricka en hel del.

   Han drar handen genom håret, slipsen dinglar, magens utbuktning tittar fram mellan kavajens öppna flikar. Glasögonen åker på och sedan av inom loppet av några få sekunder. Än möter han inte yrkeskvinnans, kollegans blick, men inte heller hon ser upp från sin boktrave och sina flikar. Hans storskodda fot gör sig bemärkt när han kliver upp på podiet. Ihåligheten gick alltså inte obemärkt förbi. Han bestiger det raskt med hela kroppen, närmar sig sin hustru, sveper blicken över den sittande massan människor som har kommit för att lyssna.

   Kvinnan låter honom anmäla sig med en ömsesidig blick. Sedan vänder hon sig framåt och visar upp ett koncentrerat ansiktsuttryck, i ett behov av att tillrättalägga något. Så tar hon sin egen namnskylt från vänster sida, tar även sin mans från den högra, och sätter ned dem igen, på varsin ny sida. Publiken verkar uppmärksam. De har kommit för att lyssna men innan något sägs kan de lika gärna ingående studera detta par, kända för sitt äktenskap.

   "Jaså, vill du sitta där du?" Minen han gör visar att han egentligen inte bryr sig. Kanske funderar han varför hon tydligen gör det.

   "Jo: dina fans sitter nog på den sidan," - hon gestikulerar mot ena halvan av lokalen - "och mina på den här!" Hon sätter sina händer mot höfterna och ser ut över de uppstickande huvudena. Det kommer en suck från henne, sedan ler hon; med frånvänd blick står hon så ett tag. Mannen sätter sig på vänster plats och öppnar en av alla de flaskor som han har framför sig. Glasögonen fortsätter att åka av och på; han spanar bort mot dörröppningen och verkar smått konfunderad över vad funktionärerna håller på med. Han vänder sedan blicken mot sin vänstra sida - glasögonen av - och ser på sin fru.

   "Hann du äta innan?"

   "Jag köpte en sallad bara, men det räcker för mig." Kvinnan vickar lätt på handen i nonchalans. "Jag åt ju hotellfrukost."

   "Men så bra. Ja, vad säger du: ska vi börja?"

   Men kvinnan har lutat sig ned för att fiska upp ytterligare en anteckningsbok ur hennes portfölj.

   "Vi väntar en minut till, va?." Hennes röst låter dov men bordsskivan är ju ivägen. "AJ." Där slog hon huvudet i den på väg upp igen.

   Mannen sitter nu med sina glasögon i handen och delvis i ena mungipan. Han begrundar de anteckningar som utgör hans inledning i seminariet. De är inte helt läsliga ens för honom själv. Men han vet att det inte krävs så mycket utav honom, alla de som lyssnar är ju amatörer allihop. Det finns faktiskt ingen anledning till djup koncentration. Han ser snett ned åt vänster och där finns ett nylonstrumpeklätt ben. Lika bekant för honom utan nylonstrumpa som med. Han sträcker fram handen och smeker sin fru strax ovanför knäet. Han låter faktiskt handen ligga kvar på sitt ställe ett tag och hans kroppsvärme börjar värma fläcken. Och kvinnan slutar bläddra. Hon ler litet, fortfarande med uppmärksamheten i boken i handen. Utan att helt gå ur sin professionella position måste hon ändå godkänna hans handlande, det frestar, hans hand värmer, så hon föreslår:

   "Ska vi gå ut och äta ikväll?" Hans hand ger svar, han trycker den bestämt mot hennes ben, drar bort den, rätar på sig, harklar sig och lutar sig mot mikrofonen som är bestämt riktad emot honom.

   "Välkomna mina damer och herrar, till detta eftermiddagsseminarium!"

Imorgon ska jag på seminarium med Sveriges intellektuella huvudpar Ebba Witt-Brattström och Horace Engdahl. (Undrar förresten om det märks några antydningar till äktenskalig kärlek dem emellan? En puss, sen vattenklunken, precis innan seminariet börjar?) De ska prata om en författare som hette Victoria Benedictsson, känd även under pseudonymen Ernst Ahlgren. Som förberedelse har jag läst en bok av denna författare, Den bergtagna och andra berättelser. Förordet är skrivet av just Ebba W-B och tyvärr läste jag förordet före boken - som traditionellt är - och fick kämpa med mitt perspektiv boken igenom. Det var svårt att släppa det biografiska och tråkigt entydiga perspektivet som ibland går hand i hand med genusfrågorna. Det intressanta och angelägna ideologiska perspektivet göms undan för det sensationsaktiga läsandet, där författaren görs till dokusåpakändis och texten till kamera. Jag försökte säga åt mig själv gång på gång, för annars var det ingenting i själva Victoria Benedictssons ord som erbjöd minsta motstånd.

Av novellen Herr Tobiasson, bokens fjärde novell, blev jag rörd. En gammal farbror som får känna kärleken fast oddsen var höga. Det var han mot världen tills han träffade sitt syskonsbarns son och bara mjuknade. Att uppleva en gammal gubbe mjukna, som haft hela livet på sig att stanna i sin form, det är som att se fastbrända matrester mirakulöst luckras upp och lämna kastrullen skinande som ny igen. Ett litet mirakel, helt enkelt. Vad jag tror tilltalar mig mest är att den sorgliga huvudkaraktären Herr T. inte är utdömd av författaren i förhand - något jag själv ofta gör och stör mig på. Han är alltså inte först och främst sitt epitet, 'sorglig gammal man', utan en karaktär som mycket väl kan förändras av olika - yttre som inre - omständigheter. En författare som skriver något sådant är för mig inte bitter. För att återgå till det där oönskade biografiska perspektivet.

Hon hyllas av många anledningar, Victoria Benedictsson, men jag är inte den som ska hylla henne av en femtioelfte. Jag tyckte om hennes historier och sättet hon skapat dem på gjorde dem mycket lätta att ta till sig. Jag tänker göra henne en tjänst genom att gilla hennes konst, och strunta i hennes person. Den kan hon få behålla för sig själv; genustrubbel, kärlekstrubbel, rubbet.

"För att bli kunskap måste information struktureras, fördjupas henom textstudium och framför allt införlivas med en människas samlade erfarenhet och personlighet, inordnas i hennes referensram, värdenormer och känslomässiga disposition. Den humanistiska bildningens ideal är inte en maximal mängd information utan psykiskt integrerad kunskap."

- Bergsten & Elleström, Litteraturhistoriens grundbegrepp