Postmässig insikt: litteraturvetare har jobb!
För att känna mig extra kulturell tänker jag kort sammanfatta bokmässan, även då mina två tidigare inlägg har varit direkta redogörelser över eventet. Spontant, vad minns jag bäst? Vilket av alla hundra miljoner uttryck som går in per sekund i en torr hjärna gjorde mig mest våt av kulturell upphetsning? Svaret är inte mindre tarvligt än: när jag såg Daniel Sjölin, IRL, i glasögon. Dessa litteraturvetarförebilder jag har existerar alltså på riktigt - de är inte bara en illusion! De lever och mår bra även de, vilket måste betyda att de får lön varje månad, precis som betongarbetare och sjukhuspersonal. Även seminariet med Ebba W-B och hennes Horace om Victoria Benedictsson var intressant ur den synvinkeln: klart välbärgade människor. Och de hade faktiskt humorn i behåll, dessutom.
Av alla böcker som hade kunnat få asyl i min bokhylla beviljades förvånansvärt få. Jag slog på mitt konsumenttvivel, nödvändigt för studentekonomin, dock en förlust för mitt läsande. Men med en bok av Peter Englund, en essäsamling av Montaigne, Goethes Faust inför höstens tredje delkurs, För Lydia av Gun-Britt Sundström, Pennskaftet av Elin Wägner, några kulturtidskrifter (vilka alla bevisar att kultur inte bara är viktigt utan jävligt underhållande) och mest överraskande: La Tentation de L'Après av Emily Tanimura. Den sistnämnda trodde jag väl aldrig att jag skulle lyckas hitta, men Partille Bokhandel har den överlägset bästa montern på hela mässan: finns det en specifik fransk bok du vill ha har de uppenbarligen alltid den tillhanda. Boken är skriven av en bekants syrra. Som fått den utgiven på Gallimard. Den är som oläst ändå ett bevis på att livet innebär möjligheter. Jag behöver starka symboler för att stödja mina lyxiga livsval att inte utbilda mig till något tråkigt och säkert. Precis som att litteraturvetare uppenbarligen inte svälter utan faktiskt får lön någonstans ifrån. Det händer nog mig, så småningom, efter sisådär en femtio skitjobb. Det kan det vara värt!
Av alla böcker som hade kunnat få asyl i min bokhylla beviljades förvånansvärt få. Jag slog på mitt konsumenttvivel, nödvändigt för studentekonomin, dock en förlust för mitt läsande. Men med en bok av Peter Englund, en essäsamling av Montaigne, Goethes Faust inför höstens tredje delkurs, För Lydia av Gun-Britt Sundström, Pennskaftet av Elin Wägner, några kulturtidskrifter (vilka alla bevisar att kultur inte bara är viktigt utan jävligt underhållande) och mest överraskande: La Tentation de L'Après av Emily Tanimura. Den sistnämnda trodde jag väl aldrig att jag skulle lyckas hitta, men Partille Bokhandel har den överlägset bästa montern på hela mässan: finns det en specifik fransk bok du vill ha har de uppenbarligen alltid den tillhanda. Boken är skriven av en bekants syrra. Som fått den utgiven på Gallimard. Den är som oläst ändå ett bevis på att livet innebär möjligheter. Jag behöver starka symboler för att stödja mina lyxiga livsval att inte utbilda mig till något tråkigt och säkert. Precis som att litteraturvetare uppenbarligen inte svälter utan faktiskt får lön någonstans ifrån. Det händer nog mig, så småningom, efter sisådär en femtio skitjobb. Det kan det vara värt!
Kommentarer
Trackback