Linnéa Wigforss

Det är dagens ord eftersom oj är min reaktion på att det inte finns tillräckliga ord för att beskriva hur oerhört mycket jag kommer ha att göra i höst, med både språkets filosofiska och praktiska tillämpningar kors och tvärs och in och ut. Jag har helt enkelt tagit mig ordentligt med vatten över öronen. Finns inget alternativ för mig än att utveckla gälar, och det omgående. Annars är prognoserna för överlevnad (dvs en tillvaro utöver plugg, alltså överlevnadsaktiviteterna matlagning, tvättning, sömn, toalettbesök och inget annat) ganska små.

När både läran om ord, estetiken i ord, begränsningen i ord och friheten i ord fullkomligt pressats in i mitt huvud trodde jag inte att jag kunde känna ett ord igen, någonsin. Men redan på spårvagnen hem blev jag motbevisad! Ord är helt enkelt bäst. Jag läser nämligen äntligen Doktor Glas av Hjalmar Söderberg, det sista självvalt fiktiva jag kommer att läsa för en lång tid framåt. Hittills har jag haft ett distansierat förhållande till den. Nu då jag som mest trodde mig vara helt immun och inreaktiv mot allt litterärt, fick Doktor Glas ensamhet mig nästan att gråta på den knarrande vagnen mot Angered (ja, jag missade att gå av vid Centralstationen till och med). Så här uttryckte han sig:

Om jag skulle låta henne älska mig? Jag är så ensam. Förra vintern hade jag en gråstrimmig katt, men han sprang bort på vårsidan.