Den inbjudna
Min önskan att läsa något skönlitterärt av Simone de Beauvoir sammanföll med att hennes första roman, L'Invitée, kom ut på svenska. Jag hann önska mig den i julklapp och hade turen att få den; eftersom jag är snål hade det annars dröjt tills den kommit ut på pocket. Den inbjudna, som den heter på svenska, skildrar ett förhållande mellan två, de intellektuella teaterpersonerna Francoise och Pierre, som med den unga och patologiska Xavière blir ett förhållande mellan tre. Den liknar en levnadssituation de Beauvoir själv ska ha befunnit sig i, men jag tänker inte nysta fram möjliga sanningar genom att jämföra. De berättelser som finns om paret Sartre-de Bauvoir är närmast mytologiska; jag låter romanen i stället att tala för sig själv.
Den absoluta majoriteten av Den inbjudna utgörs av dialog, och tyvärr en ganska stel och fantasilös sådan. Den utgörs av banaliteter men också av filosofiska diskussioner. Allt känns på något vis ändå lika inför mig som läsare; till sin helhet har romanen en jämn, till och med enahanda dramaturgi. Dialogerna talar inte om vilka romanfigurerna är, de verkar mest finnas för att visa hur de gör sig till inför varandra. Om det är vad de Beauvoir åsyftar med det greppet får det dessvärre negativa konsekvenser. Gestalterna känns som stereotyper, visserligen ganska otypiska, men likväl fasligt konsekventa i sin fiktiva konstitution. Främst får vi följa Francoise medvetande, men i stället för att ge det utrymme att visa sig självt följer det snarare en osynlig punktlista för att uppfylla de Beauvoirs syfte. Karaktärerna fyller på förhand bestämda funktioner, bortom dessa får de aldrig röra sig. Bakom dem finns inga inre rum.
De få dialogbefriade passager som finns är det mest intressanta, och romanens femtio sista sidor är de bästa. Den raka dramaturgin rubbas något av att Pierre ger sig ut i kriget; innan han åker gestaltas hans sista tid med Francoise och en ganska vemodig känsla av avsked och osäkerhet frammanas. Vad jag saknar i den här romanen är det som är som mest framträdande i Det andra könet. Även om det är prosa med olika syften hade jag velat se de Beauvoirs förvånansvärt exakta sammanfattningar av erfarenheter, de som lyfter fram både minnen och känslor och gör de verkligare än vid själva tillfället de upplevdes. Hennes engagemang och fördjupning blandas där med distans - i Den inbjudna var författaren blind för gestaltningen, kanske på grund av att hon bara hade sitt syfte för ögonen.
Den absoluta majoriteten av Den inbjudna utgörs av dialog, och tyvärr en ganska stel och fantasilös sådan. Den utgörs av banaliteter men också av filosofiska diskussioner. Allt känns på något vis ändå lika inför mig som läsare; till sin helhet har romanen en jämn, till och med enahanda dramaturgi. Dialogerna talar inte om vilka romanfigurerna är, de verkar mest finnas för att visa hur de gör sig till inför varandra. Om det är vad de Beauvoir åsyftar med det greppet får det dessvärre negativa konsekvenser. Gestalterna känns som stereotyper, visserligen ganska otypiska, men likväl fasligt konsekventa i sin fiktiva konstitution. Främst får vi följa Francoise medvetande, men i stället för att ge det utrymme att visa sig självt följer det snarare en osynlig punktlista för att uppfylla de Beauvoirs syfte. Karaktärerna fyller på förhand bestämda funktioner, bortom dessa får de aldrig röra sig. Bakom dem finns inga inre rum.
De få dialogbefriade passager som finns är det mest intressanta, och romanens femtio sista sidor är de bästa. Den raka dramaturgin rubbas något av att Pierre ger sig ut i kriget; innan han åker gestaltas hans sista tid med Francoise och en ganska vemodig känsla av avsked och osäkerhet frammanas. Vad jag saknar i den här romanen är det som är som mest framträdande i Det andra könet. Även om det är prosa med olika syften hade jag velat se de Beauvoirs förvånansvärt exakta sammanfattningar av erfarenheter, de som lyfter fram både minnen och känslor och gör de verkligare än vid själva tillfället de upplevdes. Hennes engagemang och fördjupning blandas där med distans - i Den inbjudna var författaren blind för gestaltningen, kanske på grund av att hon bara hade sitt syfte för ögonen.
Svenska mardrömmar
Anomi är ett begrepp som kom till på slutet av artonhundratalet. Det är definitionen av när sociala villkor får en individ att känna total avsaknad av mål och mening med sitt liv, vilket skulle vara ett symptom på det moderna samhället. Senare fick anomi en annan, men besläktad, innebörd av sociologen Merton. För honom var anomi när kraven från de accepterade normerna i ett visst samhälle blir för stora, eftersom de inte motsvarar möjligheterna. Ett grandiost exempel: den amerikanska drömmen. Alla amerikaner kan inte bli rika, nej, alla amerikaner kan inte ens ha råd med hälsa. De mindre bemedlade kämpar alltså mot ett mål som samhället inte låter dem uppnå.
Från en dröm till en annan: en svensk dröm som cirkulerar på landets arbetsförmedlingar och liknande myndigheter. Den att det finns jobb, bara man verkligen vill ha ett, och tror att det är möjligt. Förutsättningarna finns hos individen, motståndet finns inte samhället. Det verkar inte som att arbetslöshet längre klassas som en företeelse utanför den enskildes kontroll. Folk ska, med nyexaminerade jobb-, livs- och whatevercoachers hjälp, lyckas hålla den ouppnåeliga drömmen vid liv: att få ett jobb som inte finns. Med den nya sjukförsäkringen ska man dessutom söka detta icke-existerande jobb med en icke-existerande hälsa. Bara tro, så går det!
Från en dröm till en annan: en svensk dröm som cirkulerar på landets arbetsförmedlingar och liknande myndigheter. Den att det finns jobb, bara man verkligen vill ha ett, och tror att det är möjligt. Förutsättningarna finns hos individen, motståndet finns inte samhället. Det verkar inte som att arbetslöshet längre klassas som en företeelse utanför den enskildes kontroll. Folk ska, med nyexaminerade jobb-, livs- och whatevercoachers hjälp, lyckas hålla den ouppnåeliga drömmen vid liv: att få ett jobb som inte finns. Med den nya sjukförsäkringen ska man dessutom söka detta icke-existerande jobb med en icke-existerande hälsa. Bara tro, så går det!
Valen och människan
Just nu känner jag mig bara så tjugohundratal. Detta av att jag nyss fick se vår enfaldiga och civilisation, utan någon som helst förmåga till långsiktigt tänkande, genom en 2400-talsmänniskas ögon. Jag och mina Star Trek-kompisar har kommit till den fjärde filmen i ordningen. Vi såg The Voyage Home med julmust till i en sprillans ny soffa. Kirk och återupplivade Spock (mer logisk än någonsin) är på väg tillbaka till jorden med trogen besättning efter att ha varit ute och busat i rymden värre än någonsin. De hindras av en gigantisk, cylinderformad, svart och flygande sten som låter konstigt och - avsiktligt eller ej - råkar med sin mystiska energi slå ut all energi på jorden. Den luktar onekligen 2001: A Space Odyssey och kan absolut ha hämtat inspiration därifrån eftersom denna gjordes år 1986. Den verkar närmast gudomlig, en förgörande kraft utanför all mänsklig kontroll - det fulländat sublima! - men Kirk, med hjälp av sin Spock (när kommer de egentligen inse att de är menade för varandra?) listar ut att denna flygande sten är ute efter ingenting mindre än: knölvalar.
Vid 2400 är dock dessa fina däggdjur totalt extinkta, uppsprättade, harpunderade och för länge sedan omvandlade till läppstift och andra preparat. Men eftersom jordens och mänsklighetens framtid står på spel - javisst, tjugofjärde århundradets varelser får sota för det vi av idag gör; det är bara logik - är det lika bra att ta ett motsols varv runt just solen. Vips är besättningen tillbaka i 80-talet där folk svär, får dialys och är punkare. Chekov frågar med sin ryska brytning var de kan hitta kärnbränsle (för resan hem) och möts med kalla handen, vilket förstås är helt i tiden. De får efter visst trixande med sig två knölvalar, varav en är gravid (det vill säga tre!), och på köpet en valforskare som inte har det allra minsta emot att följa sina studieobjekt in i en okänd framtid. De är på väg att drunkna men räddar förstås hela planteten istället.
Den flygande tingesten som signalerade till de valtomma haven fick till slut respons, blev befruktad (ett underligt blått klot sammanstrålade med den svarta cylindern) och vände hem. Kanske var det Gud själv som kollade att människorna tog väl hand om valarna. Kanske åker den vidare till en annan planet för att leta efter myrslokar, vem vet. Jag blev i alla fall yttert berörd av budskapet: valarna står i kontakt med yttre universum och vår existens är avhängig deras. Jag höll nästan på att säga under de dokumentära avsnitten av valjakt som visades i filmen att jag tänker sluta äta val, men tack och lov har jag ju inte ens börjat. De förtjänar hur som helst bättre än att bli läppstift.
Vid 2400 är dock dessa fina däggdjur totalt extinkta, uppsprättade, harpunderade och för länge sedan omvandlade till läppstift och andra preparat. Men eftersom jordens och mänsklighetens framtid står på spel - javisst, tjugofjärde århundradets varelser får sota för det vi av idag gör; det är bara logik - är det lika bra att ta ett motsols varv runt just solen. Vips är besättningen tillbaka i 80-talet där folk svär, får dialys och är punkare. Chekov frågar med sin ryska brytning var de kan hitta kärnbränsle (för resan hem) och möts med kalla handen, vilket förstås är helt i tiden. De får efter visst trixande med sig två knölvalar, varav en är gravid (det vill säga tre!), och på köpet en valforskare som inte har det allra minsta emot att följa sina studieobjekt in i en okänd framtid. De är på väg att drunkna men räddar förstås hela planteten istället.
Den flygande tingesten som signalerade till de valtomma haven fick till slut respons, blev befruktad (ett underligt blått klot sammanstrålade med den svarta cylindern) och vände hem. Kanske var det Gud själv som kollade att människorna tog väl hand om valarna. Kanske åker den vidare till en annan planet för att leta efter myrslokar, vem vet. Jag blev i alla fall yttert berörd av budskapet: valarna står i kontakt med yttre universum och vår existens är avhängig deras. Jag höll nästan på att säga under de dokumentära avsnitten av valjakt som visades i filmen att jag tänker sluta äta val, men tack och lov har jag ju inte ens börjat. De förtjänar hur som helst bättre än att bli läppstift.
Doktor Zjivago
Jävla bok. I fyra år har jag velat läsa den, men på Borlänge bibliotek hade det enda exemplaret försvunnit i magasinets bokmassor, i Falun fanns bara vidriga kvadratiska upplagor där texten var i två spalter och här i Göteborg likaså trots att jag avancerat till storstadsbo. Till slut fann jag en fantastiskt fin utgåva från 1958 - året efter första utvigningsåret och Boris Pasternaks mottagande av Nobelpriset i litteratur - på en julbasar hos Katolska kyrkan av alla ställen. Jag bestämde mig för att ha den som julledighetsroman. Nu är den alltså läst, och jag förstod verkligen inte grejen med den här boken eller dess huvudkaratärs strävan, dess kärlekshistoria och ödesmättade möten, resor, upprepade missöden eller politiska agenda.
Nobelpriset år 1957 gick till det största litterära antiklimax jag någonsin upplevt!
Jämlikhet - idag en ideologi för få
På senare tid har jag inte kunnat inleda ett samtal utan att refera till något jag har hört på radio. Visserligen är radio det absolut förnämsta mediet, men även av det kan jag få nog. För varje "jag hörde på radio att..." undrar jag, något besviket, varför jag inte kan tala om erfarenheter ur mitt eget liv. Fast vilken nutidsmänniska jag är ändå - så medial! Även denna gång jag talar blir det något från etern, något jag nyss hörde när jag försökte äta apelsin utan att spruta orange över hela köket och få fruktkött mellan varje tand.
Jämlikhet var grejen, onmänt som J-ordet (jag förstod inte först vad som åsyftades, gör ni? - hur som helst är det OBS nuvarande tema) och om detta talade britten Richard Wilkinson som verkade fasligt sympatisk och klok. Konstigt är att uppfattning om att jämlikhet är eftersträvansvärt totalt har försvunnit. Vi har lämnat företräde till uppfattningen att någon slags social konkurrens mellan sociala grupper skapar fler jobb i ökad välfärd (vad är det för bakvänt klasskampstänkande?) och helt glömt att det finns andra alternativ. Här kan jag komma med mitt favorittjat - Slavoj Zizek har gett mig vatten på kvarnen - om att denna marknadsliberala övertygelse är IDEOLOGI och inte FAKTA.
På universitetsbiblioteket satt en vän och jag och diskuterade istället för att plugga; till frågan om kollektivtrafiken kom vi via konsumtionskritik och det kändes mer relevant än något annat just då. Vi avslutade i undran: varför är kollektivtrafiken över huvud taget en vinsttrivande verksamhet? Jag fattar att företag generellt har som syfte att generera inkomster, men kollektivtrafik däremot - det är ju infrastruktur, med syfte att tjäna kollektivet! Ingen behöver tjäna pengar på det för att det ska behöva finnas, det rättfärdigas bara genom att folk behöver ta sig till jobbet. Det räcker att det går runt ekonomiskt - det kanske till och med är nödvändigt för att priserna ska ligga på en nivå som utmanar bilismen. Företagande med profit som princip är existerande, men inte givet.
På tisdag inleder jag mina universitetsstudier i sociologi - äntligen studier med politisk diskussion och samhällsanknytning! Förhoppningsvis kan jag där lära mig att göra personliga erfarenheter än mer generella och angelägna att skriva om. Främst för min egen skull.
Jämlikhet var grejen, onmänt som J-ordet (jag förstod inte först vad som åsyftades, gör ni? - hur som helst är det OBS nuvarande tema) och om detta talade britten Richard Wilkinson som verkade fasligt sympatisk och klok. Konstigt är att uppfattning om att jämlikhet är eftersträvansvärt totalt har försvunnit. Vi har lämnat företräde till uppfattningen att någon slags social konkurrens mellan sociala grupper skapar fler jobb i ökad välfärd (vad är det för bakvänt klasskampstänkande?) och helt glömt att det finns andra alternativ. Här kan jag komma med mitt favorittjat - Slavoj Zizek har gett mig vatten på kvarnen - om att denna marknadsliberala övertygelse är IDEOLOGI och inte FAKTA.
På universitetsbiblioteket satt en vän och jag och diskuterade istället för att plugga; till frågan om kollektivtrafiken kom vi via konsumtionskritik och det kändes mer relevant än något annat just då. Vi avslutade i undran: varför är kollektivtrafiken över huvud taget en vinsttrivande verksamhet? Jag fattar att företag generellt har som syfte att generera inkomster, men kollektivtrafik däremot - det är ju infrastruktur, med syfte att tjäna kollektivet! Ingen behöver tjäna pengar på det för att det ska behöva finnas, det rättfärdigas bara genom att folk behöver ta sig till jobbet. Det räcker att det går runt ekonomiskt - det kanske till och med är nödvändigt för att priserna ska ligga på en nivå som utmanar bilismen. Företagande med profit som princip är existerande, men inte givet.
På tisdag inleder jag mina universitetsstudier i sociologi - äntligen studier med politisk diskussion och samhällsanknytning! Förhoppningsvis kan jag där lära mig att göra personliga erfarenheter än mer generella och angelägna att skriva om. Främst för min egen skull.