Linnéa Wigforss

Ibland får jag för mig att det inte finns några fantastiska böcker kvar att läsa. Att min smak inte är anpassad till den befintliga bokkulturen och att min förmåga att leta bland äldre storverk är för dålig. Men då glömmer jag hur användbara vänner är, särskilt de med god smak. Vissa har jag kommit att lita till något oerhört, eftersom det gång på gång blir rätt mellan mig och den bok jag blivit tillrådd.

Denna gång var det Sara Lidmans Hjortronlandet - en sådan bok! På en plats, den fattiga och eländiga Ön, bildades ett universum. När texten flöt mellan olika perspektiv väcktes mångahanda känslor. Sällan har jag upplevt romanfigurer som förmedlar så oerhört mycket, och det på västerbottnisk dialekt som till en början var lite svårläst. Alla litterära grepp som Lidman tagit sig för känns dock befogade. Jag har nog faktiskt inte blivit så fascinerad förr, över hur en berättare kan lyckas filtrera orden genom så många olika människor. Den fattiga torparmiljön visade sig vara en scen som kan göra de största frågorna rättvisa.

Och Claudette, eller Klaudätte som hennes mor till piga ville döpa henne till. Kladdan kallades hon av alla härdade busbarn som tog henne för hur hon såg ut men inte hur hon var. Hon kände sig osams med sig själv, att hur hon verkade inte alls gick ihop med den hon var. Men hur skulle hon lyckas lämna Ön? Och kunde hon bli sams? När Claudette i biosalongen får se en fransk namne inser hon att det egentligen är ett vackert namn, när öarna inte uttalar det. Där börjar hennes väg att bli sams, och min undran över vart Ön och dess invånare tar vägen när berättelsen till synes är slut. Kanske till Sara Lidmans andra böcker?

Till en början kunde jag alls inte ta den till mig, denna hyllade och vitt berömda roman. Författarnamnet hindrade mig dock för att lägga ned läsningen (och det är egentligen något jag vägrar, men den här boken frestade mig verkligen till att bryta mot denna princip). Det berömda första kapitlet; gråsparvarna; män, män, och åter män utan livsplan; konstiga ämbetsverk och artonhundratalsspecifika termer. Att läsa var bara tröttsamt; mina förhoppningar om Röda rummet förtorkade av uttråkning.

Efter hand måste den dock ha överlistat mig med sina knep, för det är så det känns. Den vann mitt intresse med sina fantastiskt cyniska dialoger och sina romanfigurers hetsiga galenskap. Bara för August Strindbergs personberskrivningar bör han bli ihågkommen, och jag förstår att en författare som inte skyr att betona det mest groteska hos människor slutligen hamnar i Berlin. Att jag inte gav upp läsningen - vilken tur! Men det har hänt förut, att litterärt hat slagit över i läspassion.

Röda rummet handlar om att självvalt eller oavsiktligt ställas utanför samhällsgemenskapen, om att leta efter det unika hos sig själv och om att vägra. Temat som berör mig mest är konstens, det onyttigas, betydelse för den lilla ensamma människan. Romanens yttersta del är när Olle Montanus, en hopplös stackare med konstnärsambitioner som inte passar in någonstans, efterlämnar ett självmordsbrev där han förklarar den totala förnedringen i att bara vara vanlig och att ändå vilja skapa stor konst. Han lämnar efter sig 400 kubikfot luft om dagen och säger att "en tänkande människa förtvivlar aldrig". Med detta blev Röda rummet universell. På spårvagnen satt jag, ödmjukad med tårar i ögonen.

Att bostäderna är mer eftertraktade i Stockholms innerstad än i förorten beror enbart på att det är attraktivare att bo där säger en arkitekt och stadsplanerare i radion och dementerar därmed alla strukturella orättvisor. Han fick det att låta som fritt att föredra Södermalm framför miljonprogramshus och att bo därefter. Priserna var ett direkt bevis för den stora efterfrågan. Vad han inte verkade förstå var att hur gärna en mindre bemedlad förortsbo än efterfrågar en etta i innerstan, är de skyhöga priserna en hindrande barriär. Först och främst behöver alla någonstans att bo, efter det är det de lyckligare lottade som får välja var.

Detta fick mig återigen att tänka på Torslanda, och på dess självbild som en stadsdel som "skött sig". Också där visar huspriserna på stor efterfrågan och områdets befolkning homogeniseras därefter. Fler som kan "sköta sig" flyttar dit. Den som inte efterfrågar detta kan ju stanna kvar i sitt Bergsjön eller Biskopsgården. Problemet kvarstår dock att skillnaden mellan den som bor i Torslanda eller Stockholms innerstad och den som bor i betongförorten är att den förstnämnda kan välja mellan båda alternativ, den sistnämnda bara det ena.

I början hade jag svårt för August Strindbergs Röda rummet, men med den här dialogen kan jag konstatera att han nu vunnit en plats i den litterära delen av mitt hjärta:

- Det är människans första och största plikt att leva - att leva till vad pris som helst! 
  Den gudomliga lagen fordrar det, den mänskliga lagen fordrar det.
- Men hedern får man icke offra.
- Båda nämnda lagar fordra, som sagt, att man offrar allt - de fordra av den fattige, att 
  han offrar den så kallade hedern! Detta är grymt, men det rör icke den fattige för.
- Du har icke några glada åsikter om livet!
- Varifrån skulle jag ha fått dem?
- Ja, det är sant!

 

"Hur kan man tro att samhällsklasser inte existerar?" frågade vi oss där vi satt vid en konstgjord damm bland nybyggda hus i Torslanda. Jag och min vän hade tagit bussen dit över ena älvbron och kom att ta en annan buss hem över den andra älvbron. En utflykt till ett Hisingen bortom bilbränder och knivmord vid bankomater, bortom oljeraffinaderier och volvofabriker. Anledningen till vår visit var Torslanda stadsdelsnämnds extrainsatta möte om kommundelningen.

Det är ju så att de vill bli egna, Torslandaborna. Inte delta i den demokratiska enheten Göteborg eller låta andra, till exempel mindre bemedlade Bergsjöbor, profitera på deras höga medelinkomst. På mötet drog vi verkligen ned medelåldern rejält; femtioplusarna dominerade. Osämja och spydigheter fanns bland de rödgröna, eftersom MP inte tycker som S och V att Torslanda bör fortsätta vara en del av Göteborg kommun. Något yttrande - vilket var mötets syfte - blev dock inte skrivet; man insåg att mötet kommit för tätt inpå (sossar saknades på grund av utlandsresor) och sköt upp det ytterligare en vecka.

Rapporten som yttrandet skulle svara på ögnade jag igenom lite snabbt i helgen. I den finns ett intressant avsnitt som handlar om demokratiaspekten av delningen. Det sammanfattande resonemanget var att det var svårt att se varför just Torslanda skulle få bli en egen demokratiskt enhet, knepigheten i att de inte skulle få något inflytande över Göteborg kommun, men att detta ändå var något som Torslandaborna själva skulle bestämma. Det är i denna valfrihet deras makt ligger. Att kunna vara så rik att man får välja att bo i Torslanda och att Torslanda är så rikt att det får välja att inte bo i Göteborg.

När vi satt vid dammen och såg oss omkring framträdde det enhetliga i allt detta välstånd. Husen såg alla arkitektritade ut, men var motsägelsefullt nog massproducerade. Allt var rent och inrutat, barnen cyklade omkring glada, dyra bilar stod på uppfarterna. Torslanda är en isolerad stadsdel precis som Bergsjön eller Angered, med den stora skillnaden att denna isolering är önskad. Det var skönt att åka där ifrån.