Linnéa Wigforss

Jag läste eller snarare kastades igenom - det krävdes bara ett par spårvagnsrutter för att alla ord att vara förbi - Shakespeares sista pjäs, Stormen. Med den avrundas hans författarskap, oavsiktligen eller ej. Vi har inte mer Shakespeare. Inte för att det egentligen skulle vara ett problem, nu när vi inte kan äta oss mätta ens på det vi har. Stormen avviker. Stormen lämnar oss i melankoli och inte i tydliga mörka eller ljusa efterklanger. Osäkerheten markerar en medvetenhet om den begränsade tiden. Prospero, kung av sin ö, en förvisad hertig av Milano i öde exil, inser sin litenhet då han avsäger sig sin trollkonst och låter det oifrånkomliga omfamna honom. Försoning är ett svårt ord, men det definieras på två sätt i denna pjäs: försoningen både med ens historia och framtid.

Författaren till detta verk är den gestalt som diskret lämnar ett sällskap just då detta skrattar som bäst och mest uppsluppet åt hans skämt. Han är medveten om hans närvaros fortsätta inverkan, men behöver inte längre vara där för att se. Och nej, Shakespeare behöver inte stryka omkring här i tvåtusentalet för att kontrollera - hans publik kommer frivilligt.

*Den som inte upptäckt Ordfronts pocketserie av W.S:s populäraste pjäser bör göra det nu; den mest lättillgängliga biten litteraturhistoria som finns idag.

Ungdomar strömmade till ingången för Lisebergs kontor. Alla skulle in och hävda sig, sälja sig; vara unik bland sex tusen sökande men tack och lov bara ett tusen som blivit antagna till denna första gruppintervjun. Det snöade på ett kallt sätt. Jag var inte direkt sugen på att i två och en halv timme agera anställningsmaterial för att få en anställning där SERVICE-MINDED och DET LILLA "EXTRA" är ledorden. Tolv flickor och pojkar var vi - inte kvinnor och män, ingen av oss hade nämligen något inflytande på situationens utgång - och en man och en kvinna satt vid kortsidan på konferensbordet och betraktade oss. "Ät godis!" uppmanade de oss igen, igen och igen. "Varför äter ni ingen choklad?" Jag kände mig som tre. De var båda formellt klädda; han med grön slips men hon konstigt nog utan matchande scarf.

Jag tittade på dem, slipsmannen och utan-scarf-kvinnan och såg bara stel form. Den stereotypa formen för rekryterare: kallblodig, effektiv in absurdum, hänsynslös, maktfullkomlig och den okänsliga varelse som ska avgöra min sommars öde. Runt mig satt former för fotbollskillar, chalmerister och ambitiösa gymnasietjejer. Bredvid mig en form för en helt vanlig kille. Innehållet i just den formen visade sig dock snart vara något högst oväntat: en falukille. Plötsligt var jag intresserad av tavlan innanför ramen. Formen förmänskligades med ens, när jag kunde associera till dess innehåll.

Jag gör mig själv främmande inför andra människor genom att hålla så hårt på dessa former, förutsatta kategorier. Det gör inte alls folk mer lätthanterliga, som det skulle kunna motiveras med - snarare blir de fruktansvärt skrämmande. När jag under intervjuns sista del skulle sitta i ett personligt samtal med den manlige rekryteraren var jag inställd på att fjäska inför denna överordnade och okända. Men så satte jag mig, log på ett anställningsvänligt vis och väntade på hans initiativ.

Det första han säger är: "Du satsar på litteraturvetenskap sa du. Hur tycker du det är?" Och det visar sig att denne slipsman, denne kallblodige rekryterare, hade själv läst A- och B-kursen. "Det var jätteroligt." - de orden lät sorgliga att höra ifrån en tioårig Lisebergsanställd. "Fast vi var tvungna att läsa Brott och straff mellan en måndag och onsdag." Formen fick inte bara innehåll, den spräcktes nästintill av överraskning. All min inställsamhet rann av, eller snarare ryktes bort som ett döljande skynke. Det blev till och med så, att jag anförtrodde honom min framtidsnoja. "Men du sa ju att du var språkintresserad? Du kan ju bli översättare!" sa han, och jag ville inte annat än tro honom, en gast i spökhuset som slutligen avancerat till medarbetare på personalavdelningen.

När jag skulle gå och vi tog i hand, sa jag att det var trevligt att träffas. Det absolut uppriktigaste ögonblicket i hela min anställningsintervjukarriär.

I studentrummet ovanför är det tydligen förfest. Jag hör det sjungas "när vi gräver guld i USA" högt och sådant kan uteslutande äga rum på något annat än en studentsk förfest. Den enda plats jag kunde hitta som var relativt ickestudenttät här var Uppsala Gamla Kyrkogård, som jag besökte i slask på jakt efter svenska romantikers gravplatser. Tyvärr, då dessa dog under artonhundratalet, var inskrifterna för svaga för mig att se i sjutidsmörkret. Men jag hittade till Frödings.

När jag spatserade runt på gångarna och fick droppar i huvudet från olika sorters kala lövträd kände jag mig - inte alltför oväntat - omgärdad av död. Eller bara en stor avsaknad av liv, helt enkelt. Men eftersom allting är relativt kände jag mig plötsligt mer levande än en timme tidigare bland mängder av människor. En sådan tanke leder fort vidare in i det allmänna reflekterandet kring liv och det som är det andra. (På kongressen idag såg jag faktiskt en kvinna vid namn Liv. Det namnet hade gett mig sådan prestationsångest!) Vad jag kom fram till var ungefär att jag nog inte känner igen liv ens när jag har det framför näsan. Jag ser på allt rörligt kött och tänker "aha: liv!" i enlighet med vad jag har lärt mig, men jag kan inte påstå att det är empirisk kunskap. Det känns snarare rätt så godtyckligt. I brist på slutsatser får jag väl fortsätta med mina gravfältsstrapatser.

Jag försöker att slappna av kring begreppet 'slappna av'. Jag försöker slappna av med musik. Det sättet som väl måste vara allra mest okej. Skivan som spelar är Ry Cooders My name is Buddy, en platta jag köpte när Rocks hade utförsäljning innan butiken stängde. I natt drömde jag om Rocks för hundrafemtioelfte gången i ordningen. Alltid samma sak: jag får inte komma tillbaka. Och vad är det jag vill tillbaka till? Den i särklass bästa vardagstillvaron jag upplevt i mitt korta och kattlösa liv.

Insåg idag, när himlen som vanligt var vacker och jag inte hann titta på den för jag var stressad från spårvagnen, att timing inte existerar. Ingenting som sker är synkroniserat. Mina äpplen kommer att ta slut före mjölken, men för att vägra tillåta denna onödiga regel kommer jag ändå att köpa mjölk samtidigt som fler äpplen. Tydligen är det vad som är att strukturera tillvaron. Sätta tvångströja på allt otajmat* kaos. Och säga att timing finns. Att saker faktiskt sammanfaller och gör allting enklare när de hade kunnat låta bli. På ett kylskåp i Falun har jag en gång satt en handskriven lapp där det står: timing is everything. Jag tror att den sitter kvar.


* Jag är medvetet inkonsekvent.

I slutet av En fest för livet ångrar Ernest Hemingway hur han uppsluppet, lockad till att uelämna sig, läste högt ur sitt första romanutkast för en suktande omgivning. Han kallar ingivelsen oprofessionell. Några få meningar räcker för att väcka ett obehag
som sakta rinner genom skikt efter skikt som bildats inuti av läsupplevelsen. Det lakoniska fördömandet av denna handlings utförare, honom själv, tynger med sin sanning. För Ernest Hemingway skriver bara sådant han vet är sant. Detta får varje ord delaktigt i hans berättelse att svära honom evig trohet. Prosa utan redundans. Hårt som sten. Hårt som Hemingways sanning.

Jag borde återknyta till rubriken jag valt, men läs boken istället.
Okej? Att formulera sig för närgånget om Hemingways språk är som att göra en gynekologisk undersökning av sin egen mor, så jag låter bli. Jag slinker iväg till nästa bok.