Även Anthony dissar Donken
Vettigt av honom, måste jag säga. Deras käk är helt enkelt inte så gott. Inte heller billigt nuförtiden, så what's the point? Tiden jag jobbade där var helt enkelt inte så bra, den heller. Sen slutade jag där, och tiden som följde var helt otroligt bra. Bland den bästa i mitt liv. Tack vare ett annat jobb. Jag var så glad att jag var beroende av ett jobb och inte av en person av motsatt kön, men fan fick jag för det då Rocks sa tack och hej till världen och lades ned. Nu gör jag förhoppningsvis sushi till nya (och trevligare) människor hela sommaren.
Mitt under dagen hade jag lätt huvudbry och var tvungen att luta mig ut ur basgruppsrummets fönster för att prickas i huvudet av haglet som hälsade på jorden från himlen. Det blev bättre och sedan hade vi en helvetiskt jävla trevlig fika på biblioteket: Stina, Anna, Linus, Lovisa, Kristin, Amanda och jag, och vi pratade sex för fulla muggar. Jag ska flytta härifrån, visst, men det jag gillar och har gillat kommer jag att fortsätta ha gillat. Ingen dör, om de inte dör, och i så fall är det ett senare problem. Hjärtat gör lite ont ibland: jag blir arg för att jag var så jävla mjuk och lättfotad en gång i september, men jag säger då till mig att jag ska hålla käften och då blir även det bättre. It's getting better all the time.
Innan jag somnar
Nej, det här har inte varit ett bortkastat år.
Det här har inte varit ett bortkastat år,
inte alls - det här har inte varit ett bortkastat år.
Men allt det jag ansökte om i början av detta år - ingenting av allt det har blivit beviljat eller bekräftat eller besvarar eller någon av de andra be-sakerna som jag så tydligt strävar efter. Jag känner mig inte ensam, det är inte vad det handlar om. Det handlar om att inte kunna beblanda sig med sitt närmsta förflutna som man ska kunna göra. Det borde vara en hudkräm för mig att smörja in mig i, men tyvärr verkar vi inte riktigt vara gjorda för varandra. Vilket är konstigt. Jag har utformat den själv. Löjlig metaforik, men låt gå -
jag är så trött nu.
Det här har inte varit ett bortkastat år.
Det har inte det. Det får inte ha varit det, och
det kommer ju inte att kännas som om det har
varit det men likväl känns det fan verkligen så nu.
Ärenden
Nu befinner jag mig i det eviga basgruppsrummet. Vi är alltid här. Jag är alltid här. Skolan är min största trygghet, snart är den bara inte där längre. Men då har jag något annat, och det roliga är ju att jag inte har någon aning om vad. Eller det hemska. Fast kanske är det så att folket omkring mig (då menar jag inte mina vänner, utan de som är i ringen utanför) inte betyder så jävla mycket som jag gärna vill tro. Det är klart att man känner sig som en mer lycklig människa när man överdriver sin omgivnings betydelse för ens lycka. De är nog helt jävla utbytbara, hela bunten. Till och med dessa som jag från stund till annan varit mentalt besatt av.
Jag har börjat läsa vad andra skriver på internet mer. Det kan vara trevligt när man hittar rätt. Jag hittade ett citat som skulle kunna handla om framtid och som skulle ha en lugnande effekt. Här är det:
I took the one less traveled by,
And that has made all the difference
- Robert Frost
När jag inte mardrömmer om filbyten
Det närmar sig kaptielbyte i livet; det närmar sig student. Eftersom jag älskar min skola och är rädd för framtiden känner jag en stark och konstant separationsångest. Detta i kombination med att jag ibland är totalt främmande inför min situation: Var är alla? Vad håller jag på med? Är någonting vettigt, egentligen? Jag tror att orsakerna är flera. Teoriprovet är nära, någon semidumpar mig till synes oväntat och jag är för feg för att stå för vad jag har rätt till.
I fredags gick jag på fest. Tout seule, utan allierade. Det var en upplevelse, en trevlig sådan. Jag socialiserade ganska lyckat, åtminstone verkade det så. Dessutom gick jag från att vara neger till att bli president när vi spelade Neger och President. Självständig som fan, ain't I? Ge mig mer!
Majakovskij tar farväl
»leken är slut«
kärlekens båt
har krossats mot vardagens rev.
V.V. Majakovskij 12/IV 1930
Just like starting over
Att börja gilla någon, är det att till femtio procent bestämma sig? Att förtränga eventuella objections within, att skärpa till sig och hårdna lite. Eller handlar kärlek om att surfa? Ska det vara på det viset tvivlar jag på att jag kommer att pricka den där fantastiska jättevågen en ytterligare gång.
Andra maj är att digga The Apocalypse Inside of an Orange av Omar Rodriguez Lopez Quintet. Det spatserar en liten spindeljävel i min säng. Så otrevligt. Det kan ju i och för sig vara frågan om ett herrbesök, vilket i så fall bör uppskattas. Istället för att duktigt plugga körkortsteori tänker jag fortsätta att totalt hänge mig åt Majakovskijs liv. Tack Bengt Jangfeldt, för den möjligheten. Igår innan jag skulle fika satt jag vid Stora torget i Falun på en bänk och läste just Majakovskijs biografi. Skugga och ljus turades om. Det var ett litet hål i molntäcket, men just mellan min plats på bänken och solen i hålet var Faluns kommuns flagga. Det blåste, så den vajade - därav ljusspelet. Jag tyckte att det var en ganska trevlig detalj.
Vilken tur att jag igår inte skrev ner en rekommendation till alla att undvika mig, för jag tror jag har ångrat mig nu. För ett tag har jag inte stått ut med mig själv i andras närhet, men det får vara slut med det nu. Jag lovar att jag ska bli trevlig igen. Jag ska minsann visa er att pessimism inte är helt fel i alla lägen. Så so long (inte), suckers.
See also: IQ-ligans fantastiska blogg.
När vi gör finansiell succé
tänker vi köpa getter i Getbanken.
Drömtydning
Det mest logiska är att nattens dröm utspelade sig på Bengans, Göteborgs bästa skivaffär. Vi befann oss på ett café i anslutning till en skivaffär och det har jag inte sett på så många andra ställen än just på Bengans. Göteborg är också någon slags knutpunkt för de två karaktärer som drömmen speglade.
Det var Linnéa, Kalle och en tredje person i periferin vars ansikte jag aldrig kunde uppfatta. Ändå var den här tredje personens närvaro väldigt stark och jag skulle tro att han var en domare av något slag. Tydligt mer allierad än med Kalle än med Linnéa. Linnéa hade sin nya stad i ryggen, men det hjälpte föga. Hur som helst: de förde en glättig konversation, men med alla sociala problem jag har för tillfället kände jag även i drömmen hur Linnéa absolut inte var mitt rätta jag. Hon ställde in sig med hjälp av mina inlärda brudfunktioner. Eftersom hon aldrig varit så bra på det hamnade hon direkt i underläge.
När de satt där gick plötsligt någon förbi med en trave plattor av UB40. Jag har aldrig lyssnat på detta band, men förstås har alla hört slöa och gnälliga Red red wine på radion. Alltså har jag ingen aning om vad något av deras album heter. Men, överst i traven ligger en skiva Linnéa tydligen känner igen, och hon utbrister: "Åh! The ---- ----!"
I och med det uttalandet så delas Linnéa i två: en Linnéa som är i desperat behov av att definiera sig själv oberoende av de två killarna hon fikar med, samtidigt som en Linnéa som är totalt livrädd för att inte dela åsikt med dem. Både inuti Linnéa och för situationen i helhet är utbristandet "Åh! The ---- ----!" hela drömmens kritiska punkt.
När hon vänder sig tillbaka till sitt sällskap skakar Kalle långsamt på huvudet. Han ler på ett sätt som visar hur många generationer det är mellan honom och Linnéa vad gäller både intellekt och smak. Misstaget hon gjorde var att låta den halvan av Linnéa som behöver definiera en fri personlighet komma fram. Och nu hade hon kastats av tåget. Hon vet ingenting om musik. I själva verket, finns det egentligen någon intelligent fristående åsikt i den här bruden? Och som sagt, inte ens rollen som brud spelar hon väl.
Hur ska jag kunna hävda mig själv när ens förflutna spökar för en i sömnen? Jag kan ju bara ligga där och se mina olika svagheter smärtsamt gestaltas. Som Alex de Large i Clockwork Orange med hakar i ögonlocken som tvingar mig att lära och se. Till soundtracket av mitt liv. Hur många felsteg får en människa ta?