Elfte september inte mitt trauma
Förmodligen undgick det ingen att det igår var tioårsdagen av attacken mot World Trade Center i New York. I dagar har det påannonserats vilken katastroffrossa vi hade att se fram emot under söndagen. Och mycket riktigt: i Svenska Dagbladet fanns tabeller över flyktförloppet ur tvillingtornen intill en grafik över varför de monolitiska stålkonstruktionerna trots allt inte höll hör till det mest detaljerade som erbjöds, och bäddade snarare för morbid fascination än empati.
Senast i somras kunde man genom diger mediabevakning följa ett land enas i sin sorg, när enskilda ungdomars berättelser varvades med bilder från gråtande folksamlingar efter massmordet på Utöya. När så hemska saker sker behöver vi givetvis varandra för att bearbeta det som hänt och på nytt bygga upp känslan av trygghet och tillit. Den nationella tillhörigheten, hur problematisk den än må vara, kommer då väl till pass. I det norska fallet har man reagerat med att vända andra kinden till - i USA rustade man snabbt för krig, i fredens namn. Således är sorg också en politisk fråga.
Visst är vi sedan länge influerade och nästintill präglade av amerikansk kultur, varför det inte är så konstigt att det såväl då som nu är en nyhetshändelse av gigantiska mått. Att fördöma handlingarna och att hysa medkänsla med de drabbade är en sak, att delta i sorgen är en annan. Vi som inte förväntas sörja någon, antas vi i stället sörja något? Och vad är det i så fall för något? USA:s okränkbarhet? Utan att förringa det hemska i vad som hänt undrar jag varför jag så självklart betraktas som en medsörjande, varför elfte september ska vara även mitt trauma. Ett relativt nytt begrepp känns påkallat för att beskriva vad som sköljde över den som kom i kontakt med tidningar, television eller eter igår: sorgporr. Att hänge sig åt den är att i sin narcissism ta del av andras sorg som underhållning.
(För att rekommendera något läsvärt ur gårdagens ältande: professorn i estetik Cecilia Sjöholms Under strecket, som lyfter minnesdagen till något konstruktivt.)
En annan Lydia
Lydia Stille är inte bara Hjalmar Söderbergs svekfulla romanfigur i Den allvarsamma leken utan även protagonisten i För Lydia från 1973, där Gun-Britt Sundström ger sin tolkning av kärlekshistorien och de livsöden som den knyter samman. Tre år senare kom hennes genombrottsroman Maken, men redan här kan hennes intresse för den omöjliga tvåsamheten skymtas.
Framflyttade till svenskt 50-tal har Lydia och Arvid likväl svårt att få till det. Lydia trodde att hennes känslor var besvarade, deras senaste möte tydde på detta, men tiden går och ingen Arvid hör av sig. Omvälvande händelser leder till att Lydia fattar stora beslut. När hennes pappa går och dör faller det sig liksom naturligt att gifta sig med en jämnårig vän till honom; på så sätt undviker hon konfrontationen med sina egna livsval. Hon tror sig dock inte ha offrat något, men undan för undan ser hon bristerna i sitt liv med den betydligt äldre Markus. När hon slutligen börjar kunna föreställa sig självständigheten dröjer det inte länge förrän hon bryter upp och lämnar man och barn som om hon flyttade från ett hämmande barndomshem.
Trots min förståelse för Lydias handlande förblir hon svårgripbar romanen igenom, och det inte på grund av komplexitet utan snarare vaghet. Hon hinner vara flera mäns drömkvinna och projektionsyta, vilket Sundström skildrar med syrlig medvetenhet, men djupet därunder låter sig aldrig riktigt undersökas. Det är som om författaren inte lyckas slita sig från Söderbergs berättelse förrän en lång bit in i händelseförloppet. Kanske är det ett sätt att gestalta frigörelsen, men Lydia förändras med en plötslighet som gör henne historielös. Trots detta är För Lydia en välskriven roman med ett tilltal som stundtals känns unikt. Som allra bäst är det när Sundström föregår det stora temat hos Maken, när kärlekens parter är som två tilldragande magneter som ofrånkomligen stöter bort varandra.
Människan och naturen - en upplöst dikotomi
Efter att först obemärkt ha lämnat plats till hösten börjar avsaknaden av sommartecken bli akut. Den svala vinden har ingen gassande sol som motvikt och från balkongen har vi sedan länge retirerat. Det är i detta årstidsskifte som jag får tag i Werner Aspenströms Sommar, en samling texter som rör sig längs skalan mellan sakprosa och fiktion. Som ett slags avskedsceremoni läser jag den glupskt, i ljuset av mina färskaste sommarminnen men också av de sommarideal man väl aldrig riktigt lyckas bli av med.
Sommar är en organisk blandning av minnen och betraktelser men ibland också med ett stråk samtidssatir, mitt i Aspenströms trädgård bland solrosor och sniglar. Den brokiga skaran texter gjuts samman av sommartemat och den skärgårdsö Aspenström rotar texterna i. Det finns dock ingen tvingande i sommaren som form och det lämnas plats för personporträtt av både Strindberg och Dagerman. Berättarröstens urskiljningsförmåga är ett räcke att hålla sig i när den rörliga blicken, efter ännu ett komma, associerar vidare.
Som den naturlyriker Aspenström är får varje växt ett urskiljande adjektiv som gör botaniska kunskaper överflödiga för att förstå det man ser; han lyfter det asplöviga ur asplövet och får mig att se det på nytt. Klangeffekten i det lilla är enorm när Aspenström med humoristiskt allvar liknar en snigel, odlarens främste angripare, vid den ena motbjudande kroppsdelen efter den andra. För mig gör han naturen gripbar genom att stöpa den i sitt språk, sin kultur. För Aspenström finns ingen stel och hindrande dikotomi mellan natur och människa. Alienation kommer inte på fråga; människan existerar i och med naturen och är i sitt utforskande av den en nog så god trädgårdsmästare. När ytterligare en grön våg i denna stund verkar skölja över Sveriges storstäder är detta något att minnas.