Vaccinationsepidemi
Jag befinner mig i tiden mellan min första och andra spruta TBE-vaccin. Jag blev erbjuden att inte behöva betala och eftersom jag bor på Västkusten där det sägs krylla av fästingar, tyckte jag att de sammanlagt tre sticken verkade värda att ta. Att hela min familj, boendes i Dalarna dit fästingarna inte hunnit, också vaccinerar sig är väl deras ensak. Risken finns givetvis, men den ska tydligen få vara hur liten som helst. De sprutor som kan tas, de tas.
Men jag tycker nog att det börjar kännas underligt med alla sprutor som tas. Vad är det egentligen vi vill vaccinera oss emot? TBE, livmoderhalscancer och nu även svininfluensan som alla i Västra Götaland ska erbjudas vaccin emot. Livmoderhalscancervaccinet var aldrig aktuellt för mig och detta har min mamma pikat mig för, eftersom det råkar vara en spruta för enbart oskulder. Jag förstår ärligt talat inte grejen med att vaccinera sig när det finns hundratals andra sorters cancer. Dessutom är det inte hundraprocentigt.
Beteendet vittnar om att skydda sig med alla medel, minimera risker och eliminera möjliga dödsorsaker. Det vi är rädda för är abstrakt eller i bästa fall, en pytteliten insekt. Risken att dö minskar med ett riskorns storlek i jämförelse med planeten; en obetydlig minskning. Men kanske känner en motsvarighet till det som en gång var att kämpa för sin överlevnad när vi går och blir stuckna, om och om igen. Förhöja livskänslan genom att fantisera om de sjukdomar man unvikit tack vare dessa försiktighetsåtgärder. Rädslan som utslöser att man hakar på alla vaccinationstrender överröstar nog rejält den lilla säkerhet som sprutas in.
Men jag tycker nog att det börjar kännas underligt med alla sprutor som tas. Vad är det egentligen vi vill vaccinera oss emot? TBE, livmoderhalscancer och nu även svininfluensan som alla i Västra Götaland ska erbjudas vaccin emot. Livmoderhalscancervaccinet var aldrig aktuellt för mig och detta har min mamma pikat mig för, eftersom det råkar vara en spruta för enbart oskulder. Jag förstår ärligt talat inte grejen med att vaccinera sig när det finns hundratals andra sorters cancer. Dessutom är det inte hundraprocentigt.
Beteendet vittnar om att skydda sig med alla medel, minimera risker och eliminera möjliga dödsorsaker. Det vi är rädda för är abstrakt eller i bästa fall, en pytteliten insekt. Risken att dö minskar med ett riskorns storlek i jämförelse med planeten; en obetydlig minskning. Men kanske känner en motsvarighet till det som en gång var att kämpa för sin överlevnad när vi går och blir stuckna, om och om igen. Förhöja livskänslan genom att fantisera om de sjukdomar man unvikit tack vare dessa försiktighetsåtgärder. Rädslan som utslöser att man hakar på alla vaccinationstrender överröstar nog rejält den lilla säkerhet som sprutas in.
En stad som sväller i värmen
På väg hem från stan cyklar jag förbi en tappad festivalaccessoar, en pärlplatta formad som en fredssymbol. Hårt slit för ingenting, festivalbesökaren kommer till området oprydd. Jag gillar undantagstillståndet som uppstår när Peace and Love ordnas i Borlänge. Den här veckan, då befolkningsantalet ökar med 20000 och ölförsäljningen stiger markant, är ingen annan lik. Det mest fantastiska är inte att den äger rum utan att den tillåts äga rum, att den varje år välkomnas. Småstäder vet antagligen när man bara ska tacka och ta emot, det är ju trots allt Borlänges mest lukrativa evenemang.
Apropå lokala tillställningar bryts en tradition i höst när fyrverkerikonserten Salute inte blir av. Huvudsponsorn, jätteindustrin SSAB som redovisade en mångmiljardvinst (några hundra sådär) år 2007, drar sig ur. Ett lustigt sätt att spara på. Jag tror helt enkelt att det handlar om att vi inte får lyxa till det när det är lågkonjunktur. Det anses inte lämpligt att läga en bråkdel av miljarder på nöje. Men ska man vara petig är ju lite piss i åtminstone en bassäng ganska opassande. SSAB tar säkert sitt ansvar genom att göra på det här sättet.
För mig blir det ingen festivalyra (inte denna vecka, men nästa) eftersom det är den enda vecka jag inte är arbetslös och, förhoppningsvis, den enda vecka jag behöver fokusera på en uppkörning. Sommarkänslan finns dock och den tar sitt uttryck i att jag cyklar runt och sjunger på Substitute av The Who. Allt jobbigt i en enda klump - det är så det ska tas.
Apropå lokala tillställningar bryts en tradition i höst när fyrverkerikonserten Salute inte blir av. Huvudsponsorn, jätteindustrin SSAB som redovisade en mångmiljardvinst (några hundra sådär) år 2007, drar sig ur. Ett lustigt sätt att spara på. Jag tror helt enkelt att det handlar om att vi inte får lyxa till det när det är lågkonjunktur. Det anses inte lämpligt att läga en bråkdel av miljarder på nöje. Men ska man vara petig är ju lite piss i åtminstone en bassäng ganska opassande. SSAB tar säkert sitt ansvar genom att göra på det här sättet.
För mig blir det ingen festivalyra (inte denna vecka, men nästa) eftersom det är den enda vecka jag inte är arbetslös och, förhoppningsvis, den enda vecka jag behöver fokusera på en uppkörning. Sommarkänslan finns dock och den tar sitt uttryck i att jag cyklar runt och sjunger på Substitute av The Who. Allt jobbigt i en enda klump - det är så det ska tas.
Litterärt nedslagen
Jag finner mig själv nedslagen och tvivlandes på grund av ett stycke litteratur. Detta stycke litteratur, samt resten som den här författaren klämt ur sig på något insektsliknande vis (gissar jag mig till, med tanke på innehållet i hans böcker; en normal skapelseprocess är utesluten), har sedan länge värderats högt av de som redan läst och jag gjorde detsamma, trots att jag ännu inte hade något att uttala mig om. Som en av mina sommarplikter har jag nu ändrat på detta och idag läste jag ut den, Mircea Cartarescus Vänster vinge.
För det första tror jag inte att vi har samma syn på existensen, Cartarescu och jag. Jag ser inte kött och insekter och kön överallt. För det andra vill jag inte uppmuntra obegripligheter. Jag må hata övertydlighet, men tydlighet har jag aldrig sagt något ont om. Varje mening måste inte innehålla en metafor om antingen kött, insekter eller kön. Och luften är inte geléartad, precis som så mycket annat. En del fantastiska frågeställningar stiger till ytan, om hur det egentligen är möjligt att vi existerar, och på vilket sätt vi nu gör det - om vi gör det. Men gestaltningen av detta är så invecklad och äcklande - faktiskt, ursäkta att jag är plump - att boken tappar mig på vägen gång på gång. På slutet anar jag något sorts syfte med hela detta bygge av inneslutande värlar: Cartarescu verkar vilja litterärt åtgärda det faktum att vi i födelseögonblicket förfrämligades inför vår existens grundvillkor. Jag tror att han tycker att det är omöjligt att det inte är en paradox att vi ändå kan leva. Men vad vet jag?
Det råkar vara så att jag klandrar mig själv för att jag inte kan uppskatta den här boken. Den var mig övermäktig och jag har svårt att lita på min kritik. Det krävs egentligen mer förståelse för att jag ska kunna se helheten av detta detaljmyller. Jag har fått följa med in i kroppar, in i organ jag knappt visste fanns, med en kuslig känsla av att överlistas, att det är min egen kropp som hemsöks. Nu är det dock över, men min förhållandevis trygga föreställning om läsande har ruckats.
För det första tror jag inte att vi har samma syn på existensen, Cartarescu och jag. Jag ser inte kött och insekter och kön överallt. För det andra vill jag inte uppmuntra obegripligheter. Jag må hata övertydlighet, men tydlighet har jag aldrig sagt något ont om. Varje mening måste inte innehålla en metafor om antingen kött, insekter eller kön. Och luften är inte geléartad, precis som så mycket annat. En del fantastiska frågeställningar stiger till ytan, om hur det egentligen är möjligt att vi existerar, och på vilket sätt vi nu gör det - om vi gör det. Men gestaltningen av detta är så invecklad och äcklande - faktiskt, ursäkta att jag är plump - att boken tappar mig på vägen gång på gång. På slutet anar jag något sorts syfte med hela detta bygge av inneslutande värlar: Cartarescu verkar vilja litterärt åtgärda det faktum att vi i födelseögonblicket förfrämligades inför vår existens grundvillkor. Jag tror att han tycker att det är omöjligt att det inte är en paradox att vi ändå kan leva. Men vad vet jag?
Det råkar vara så att jag klandrar mig själv för att jag inte kan uppskatta den här boken. Den var mig övermäktig och jag har svårt att lita på min kritik. Det krävs egentligen mer förståelse för att jag ska kunna se helheten av detta detaljmyller. Jag har fått följa med in i kroppar, in i organ jag knappt visste fanns, med en kuslig känsla av att överlistas, att det är min egen kropp som hemsöks. Nu är det dock över, men min förhållandevis trygga föreställning om läsande har ruckats.