Mother duck
Det går inte att fylla år, det bara går inte och kan inte genomföras och vill inte genomlevas. Det har varit samma sak i flera år. Det är så viktigt för mig på något vis, inte för att jag är född just idag eller annat bullshit, utan bara det att på födelsedagar brukar ju allt vara så fint i andra familjer. Det brukar vara en avstanning från vardagen då man visar kärlek genom att göra något så fånigt som att ge presenter och sjunga sånger och så. En hatfri dag. Som julafton. Men det är aldrig hatfritt här och just idag hade jag inte hoppats på mer än att det skulle vara trevligt och kännas ljust men det blev inte så och nu får jag skit för det och jag känner mig jag vet inte hur men jag är så gammal nu och ingenting som har med födelsedagar att göra borde röra mig i ryggen. Jag känner mig så bortskämd. Hur kan jag förvänta mig något? Varje gång någon ödslar energi på mig får jag ju skuldkänslor. Och när mamma ger mig en bok med en katt på och säger "Tyvärr är det så nära vi kan komma en katt" så skäms jag så oerhört för att jag finns och för att jag kräver och för platsen jag tar och hatet jag kräver, nej ber, ska försvinna. Och jag vet inte vad som kom först - hönan eller ägget - om det var mamma som först behandlade Emma orättvist eller om det var Emma som först kallade mamma för jävla kärring. Jag vill ju inte att någon ska gråta, därför kan jag inte ta någons sida. Jag kan bara som vanligt gömma mig istället. Saker kanske ordnar sig då.
Kanske är jag bara född någon annan dag egentligen och har hittills haft fel på datumet? Vem vet.
Vi landar mjukt
If you have to ask. En kaffe latte med Tea där vi båda provade nya smaker. Kvalitetstid med friends. Vi hade jättetrevligt och det går ju faktiskt inte att bli lyckligare än när man kan snacka Jimi Hendrix och annat finlir med någon grym brud.
1/ John Frusciante eller Anthony Kiedis eller Flea eller Chad Smith.
2/ Den vita svanen i det blåa vattnet med de vita träden runt som jag såg i morse. Jag hoppas att den inte höll på att frysa ihjäl.
3/ Min bäbiskusins höger- eller vänsterfot.
4/ Strip My Mind.
5/ En av dina hudceller.
eller 1/ 2/ 3/ 4/ 5/: Breaking the girl.
Jag blir produktiv nattetid
Och alla ni som skriver så dåligt att man börjar skratta hjärtligt; snälla, fortsätt. Allt måste inte vara bra i bemärkelsen bra, komsikt fungerar också. Så snälla, fortsätt.
Jag bloggar, du bloggar, Bodil Malmsten bloggar, alla bloggar. Ja, vi drunknar, men med livboj. Att starta en blogg är att se till att ännu en blogg förblir oläst. Livets gilla gång. Personligen tycker jag att det är ganska roligt. Inte för att det eggar mig, utan för att detta lilla hörn har sparats till mig och här kan jag dansa chimpansdans bäst jag vill.
Nej, ingen rubrik
Vi har kalas här idag för att jag snart fyller år. Jag stod nyss i köket och gjorde te. Vi har en tekanna av glas och mitt i den sitter en cylinderformad tesil där jag hade haft i tre teskedar te, och över det hällde jag varmt vatten på ett väldigt slött och oeffektivt vis. När det är kalas är huset fullt och alla är effektiva och jätteduktiga och mina mostrar är så jävla grymma på alla vis och det gör mig till den mer disträa personen vilket egentligen är KOMISKT för när jag umgås med Kalle är ju han lite mer konstnärsaktigt disträ och jag blir den pedanta tanten. Allt är relativt, you see. Jämfört med min släkt är jag den mest jordfrånvarande tös som finns.
När jag hur som helst oeffektivt hällde vatten i tekannan kom Peo och Peo hade gjort illa sig. Mamma såg först och utbrast en massa dramatiska saker, inte överdramatiska men dramatiska. Jag förstod att han hade gjort illa sig i ansiktet. Och folket strömmade till. Han fick sätta sig i trappan och min moster gick fram och frågade hur han mådde på ett otroligt beundransvärt sätt, det var som om hela situationen blev stadig tack vare henne. Jag såg ur Emma blev ledsen och sprang upp, Agnes följde efter. Emelie också? Och jag stod i köket och kollade på tårtan vi nyss hade gjort och på alla kopparna. Jag hjälpte till att fixa is men nej jag hjälpte inte till. Att vara stark och omhändertagande kunde jag inte, inte ens nyfiken var jag. Hur jag kunde hamna på mitt rum vet jag inte. Som att jag inte kunde annat. Men det kändes inte bra att inte bry sig om Peo men jag kunde inte göra annat än att inte närvara och jag är ett barn. När jag kom upp gick jag för att kolla hur läget var med Emma men hon svarade kort och ägnade sig åt Gameboy. Då gick jag in på mitt rum och stängde om mig och tänkte på musik istället.
Jag hör allt som händer, dock. Precis utanför har jag hört hur Emelie och Agnes behandlade saken. Emelie började berätta historier om någon i hennes klass som klippt sig i fingret och Agnes var så objektiv och de började reflektera över huruvida mamma skulle blivit mer ledsen ifall det vore min pappa och Emelie kommenterar att Peo är ju inte mammas riktiga man nu eftersom de inte bor ihop men Agnes verkar då först bli lite upprörd och hävda att jovisst är Peo mammas riktiga man. Adam gråter och vill åka hem och mormor försöker trösta med att vi ska äta tårta sedan. Mamma pratade om att det är klart att man inte ska cykla, det är ju halt.
Så alla beter sig. Bisarrt eller som vanligt men vad händer, är det bisarrt eller vanligt? Och här sitter jag och gömmer mig och hanterar nu när ambulansen åker iväg. Han hade inte fastnat i diskbaljan, det var fel. Nu ska vi fortsätta ha trevligt.