Torr som en hirsbulle
Regnmakarens barn av Aniceti Kitereza var allt en prövning. "Dokumentärroman" säger baksidan - snarare vill jag kalla den en förteckning, eller ännu hellre en inventering. Det som till en början var lugn och sval distans övergick i ett fanatiskt beskrivande av varenda detalj i romanfigurernas vardagslunk. Vad som inventeras är alltså seder och bruk hos en mängd bönder under förkolonial tid inom dagens Tanzanias gränser. Romanen följer det barnlösa paret Myombekere och Bukonoga, men någon hemort för berättelsen bland olika avstickare blir de ändå inte. Romanens första tredjedel blir också den mest läsvärda, då vi faktiskt skönjer känslor hos Myombekere. Hans hustru återtas av hennes föräldrar på grund av hur hans släktingar behandlat henne på grund av de två barn hon misslyckat att leverera helskinnade till världen. De fåtaliga känslouttrycken blir desto tyngre av att deras saklighet; att få veta att Myombekere saknade sin hustru mycket eftersom han älskade henne, lämnade mig inte oberörd. Men därför blev jag också medveten om den brist resten av romanen led på gestaltning av något annat än väder, sådd, ritualer och öldrickande. Utan minsta utlåtande eller reflektion från vårt pars sida engagerade inte deras envetna strävan att få barn. I stället blev jag trött på att gång på gång behöva följa med till botgöraren för att hämta nya mediciner.
Romanfigurerna är just inte mer än pelare som levnadsskildrandet av detta kerewe-folk ska vila på. Intrig behövs tydligen inte då jag antar att det skulle överrösta all information. Jag kan se värdet i att Kitereza försöker att konservera bland annat den muntliga tradition som tydligt syns i all dialog, men när vi får en utförlig beskrivning av vad alla årets månader heter och allt vad de innebär förstår jag att boken bara erbjuder mig fakta, men ingen förståelse. Berättarens utströdda kommentarer och korta direktiv till läsaren understryker i det här fallet bara känslan av rekonstruktion och distans. Stämning uppstår inte; det inre läsrummet låter sig inte ombonas. Kanske är detta utlåtande ett bevis på mitt bristande inkännande för en annorlunda berättartradition, men låt så vara. En berättelse lika torr som de hirsbullar som evinnerligen tillagas i den kan helt enkelt inte vinna större uppskattning än så här.