Linnéa Wigforss

Lite god publicitet känns som ett bra sätt att återgälda all den svamp jag fått med mig hem från Angereds skogar, även om det bara är publicitet i detta lilla olästa hörn av det stora internet. Igår var nämligen första gången jag besökte satellitstadsdelen i dagsljus. Förvisso var vi bara på genomresa - målet var Vättlefjäll, beläget bortom Lövgärdet - men under den långa spårvagnsfärden och väntetiden i Angered centrum hann jag tänka många tankar som genererades av omgivningen. Att jag är så oberest i området är i sig talande; jag har ändå bott i Göteborg i två år nu.

Egentligen är Angered inte längre bort från centrum än bortersta Kortedala, men vägen dit är diametralt annorlunda och sätter sin prägel på hela förorten. De obebodda industriområdena som spårvägen skär igenom framhäver de fulaste aspekterna av urbaniteten. Kolonilotterna som följer känns som en oas i betongöknen. Under biten mellan Gamlestaden och Hjällbo hinner jag gång på gång tänka att bebyggelsen inte kan ligga längre bort, men det kan den visst.  Väl framme i Angered visar skyltarna längs cykelvägen inte mot "Centrum" som i Bergsjön, utan mot "Göteborg". Avståndet till Göteborg kan inte markeras tydligare.

Mitt sällskap säger att det finns en underjordisk hållplats i Rannebergen, utgrävd för framtidens skull samtidigt som miljonprogrammets födelse, nu i väntan på bättre tider som aldrig kommer. Idag talas det ofta om det geografiska rummets obetydelse i en värld med allt effektivare kommunikationer. Den rumsliga separationen mellan Angered och resten av Göteborg är dock så påtaglig den någonsin kan bli. På många sätt liknar vägen till Angered den jag tog till Torslanda i våras, men den stora skillnaden mellan en torslandabo och en angeredsbo är den tidigare med större sannolikhet har haft större utrymme att själv välja bostadsområde. Kunde kanske en snabbförbindelse mellan Centralstationen och Angered centrum hjälpa, eller är segregationen/separationen så inbiten att inget hjälper?

Om jag bara hade velat välja att bo i Angered! Det nu upptäckta naturområdet Vättlefjäll och dess skogar vore trevligt att bo granne med, men stilla mitt sociala eller kulturella behov skulle det inte. Allt går ju förstås att vänja sig vid, särskilt om man inte har något val.

Jag antar att man kan säga att jag uppnått vuxen ålder, åtminstone att jag lockats ut ur barndomen av anledningar som ansvar, frihet och självständighet och kommit ut på andra sidan. Lustigt nog är det nu jag för första gången har ordinerats av någon som vill mig väl att "leka mer", definierat som att ägna sig åt en aktivitet enbart för det höga nöjets skull, när man absorberas i en liten värld och struntar i allt vad nytta innebär. Lek skulle i motsats till sin motsats vara att vila sig från prestationskrav eller den självtärande tendensen att ständigt jämföra sig med andra till sin egen nackdel. I leken innefattas alltså ingen som helst självkritik, ingen press eller självtortyr.

Om lek är att skita i nytta, vad har jag då för nytta av att leka? Tydligen kan leken utgöra just de andningspauser som behövs för att återigen kunna prestera och bära upp självständighetskostymen. För mig handlar det inte om hushållsaktiviteter direkt - de kan faktiskt kännas som det mest leklika i vardagen - utan om viljan att bli bättre, smartare och mer erfaren. Denna uppåtsträvan kräver anhalter där det jag gör inte ska bedömas utifrån det jag i det långa loppet vill bli och uppnå. Att vilja prestera utomordentligt kräver alltså en insikt om att lagom mycket lek förhöjer prestationen. Det finns helt enkelt en perfekt kombination av mängden lek och allvar som i tillsammans bildar den perfekt presterande individen. Kanske är det för att det vore uteslutet att alltid leka som jag kan tycka att det är befängt att då göra det i stunden, som att gå upp och hämta andan bara för att på nytt dyka ner i ett jobbigt djup.

Att läsa band ett och två hur den oändliga litterära skapelsen På spaning efter den tid som flytt har tagit har tagit mig hela sommaren. Sedan sköljde jag ned Swanns värld och I skuggan av unga flickor i blom med Nattens inre av Léonora Miano, en roman som utspelar sig i ett fiktivt afrikanskt land där befolkningen i en hel by under dödshot åt upp ett föräldralöst barn. Jag ångrar detta. Först tänkte jag att det var ett bra val att läsa något helt annat, men detta visade sig vara ett dåligt helt annat. Förvisso längtar jag ändå inte tillbaka till Prousts förfinade långsamhet riktigt än, men kontrasten hjälpte mig att återigen se det fina i ändlösa metaforer och sjuklig översinnlighet.

Berättarjaget i romanserien (den brukar också kallas "svit", antagligen för att det låter så förnämt) är en helt och hållet estetisk själ och kan bara uppskatta något som är vackert för att det är just vackert. Till en början hänfördes jag av hans känselspröt som verkar löpa direkt in i hans utsökta formuleringsförmåga, men efter några hundra sidor hade jag blivit härdad. Eftersom jag själv är långt ifrån lika förfinad och mottaglig inför de minsta små intryck hade vissa utläggningar ingen chans att nå ända fram. När dock en perfekt metafor, en liknelse av det slag som förklarar fenomenet bättre än fenomenet självt, dök upp - och det har de gjort med jämna mellanrum - var jag alltid lika tacksam. Det finns meningar i dessa böcker som verkligen förtjänar att citeras.

Att en av västvärldens mest kanoniserade böcker skulle kretsa så mycket kring kärlek, det hade jag faktiskt inte trott. Kärleksromaner har väl inte vidare mycket till status? Om det nu är kärlek till en person det faktiskt handlar om, det är troligare att det snarare är en kärlek till kärlekens estetik. Prousts berättarjag har full koll på känslornas ekonomi och vet hur man lägger upp en strategi för att sakta närma sig föremålet för hans tillgivenhet. Ganska ofta förvirras han av minnen och fantasier; berättarjaget, och vi genom honom, upplever verkligheten aldrig som komplett i sin tid-rumsliga samtidighet. Det som har varit är närvarande - det som har varit är nästan mer närvarande, eftersom det är vad romanen handlar om. Läsaren har bara berättarjagets tidsuppfattning att lita till eftersom han aldrig ses utifrån, inte ens tilldelas ett namn. Pojken, och i andra delen den unge mannen, har monopol på att beskriva de personer som kommer i ens väg, och missbrukar inte sin ställning. För nog skrattar jag ibland av Marcel Prousts otroliga romanfigurer och deras nycker - antagligen är det detta som så småningom kommer att locka mig till att läsa mer. Nästa sommar kanske.

Det talas om hur Thailand och Sverige byter en liten befolkningsdel med varandra. Thailändare kommer hit för att tjäna pengar men kommer hem med skulder, svenskar flyger till Thailand för att spendera pengar och kommer hem avslappnade, allt som en del av ett obegripligt ekonomiskt kretslopp som snirklar sig över hela planeten. Jag kan fatta att det inte bara är dåligt att betydligt mer välbeställda människor konsumerar och turistar i ett tillväxthungrigt land på andra sidan jorden, men att göra det, att resa till Thailand för att slappna av och se på solnedgångar en gång om året utan moraliska betänkligheter, det fattar jag inte.

När thailändarna kommer till Sverige för att plocka bär är det inte ombytta roller. Att arbetskraften flödar mellan länder, att mindre bemedlade kommer till i-ländernas vattenhål för att dricka, gör globaliseringsentusiasterna glada. I det här fallet går transaktionen dock inte ihop; bärplockarna kommer tydligen hem fattigare än då de åkte. En skuld på några tusen kan ta några år att arbeta ihop. Vilken himla tur är det då inte, att svenskarna åker till Thailand och skapar arbetstillfällen inom turistnäringen! Då kan ju thailändarna fortsätta att komma hit för att plocka bär och bli skuldsatta upp över öronen.