Linnéa Wigforss

Jag antar att man kan säga att jag uppnått vuxen ålder, åtminstone att jag lockats ut ur barndomen av anledningar som ansvar, frihet och självständighet och kommit ut på andra sidan. Lustigt nog är det nu jag för första gången har ordinerats av någon som vill mig väl att "leka mer", definierat som att ägna sig åt en aktivitet enbart för det höga nöjets skull, när man absorberas i en liten värld och struntar i allt vad nytta innebär. Lek skulle i motsats till sin motsats vara att vila sig från prestationskrav eller den självtärande tendensen att ständigt jämföra sig med andra till sin egen nackdel. I leken innefattas alltså ingen som helst självkritik, ingen press eller självtortyr.

Om lek är att skita i nytta, vad har jag då för nytta av att leka? Tydligen kan leken utgöra just de andningspauser som behövs för att återigen kunna prestera och bära upp självständighetskostymen. För mig handlar det inte om hushållsaktiviteter direkt - de kan faktiskt kännas som det mest leklika i vardagen - utan om viljan att bli bättre, smartare och mer erfaren. Denna uppåtsträvan kräver anhalter där det jag gör inte ska bedömas utifrån det jag i det långa loppet vill bli och uppnå. Att vilja prestera utomordentligt kräver alltså en insikt om att lagom mycket lek förhöjer prestationen. Det finns helt enkelt en perfekt kombination av mängden lek och allvar som i tillsammans bildar den perfekt presterande individen. Kanske är det för att det vore uteslutet att alltid leka som jag kan tycka att det är befängt att då göra det i stunden, som att gå upp och hämta andan bara för att på nytt dyka ner i ett jobbigt djup.