Linnéa Wigforss

Länge var jag rädd för att läsa Kristian Lundbergs Yarden. Jag var rädd för att få berättat för mig att allt det där hemska är sant; att det bottenlösa samhället existerar och att rädslan för att falla därmed är befogad. Rädslan besegrade dock aldrig min nyfikenhet på den unisont hyllade boken, men nog hade jag rätt – det är en skildring av ett bottenlöst samhälle, ett otäckt bevis för att ett sadistiskt monster fortfarande härjar runt, iklätt den tunna förklädnad vi kan kalla arbetslinjen.

Trots sin korthet hinner berättelsen ändå skildra den totala alienationen, den som Sisyfos och så många av dagens arbetare väl känner till. På Yarden i Malmös hamn – utom synhåll men alldeles i närheten av det nybyggda uppvisningskvarteret i en stad som gärna skryter med sin postindustriella pånyttfödelse – utför Kristian och hans kollegor daglönearbete, under övervakning gör de vad de ombeds att göra: att flytta bilar under vedervärdiga arbetsförhållanden. Ingen av dem jobbar annat än för den osäkra inkomstens skull; de lever i en zon tömd på rättigheter och är konstant beredda på godtycklig bestraffning. Arbetet är ett mörker, ett mörker som gnager bort ens mänsklighet men som de måste stå ut med för att överleva. Men för vilken sorts liv är det egentligen värt att överleva?

Det är Lundbergs egen berättelse; han kallar den ett vittnesbörd. Efter några år uppe vid ytan är han tillbaka hos de oönskade, hos de osynliga. Möjligheten för den lägsta klassen att organisera sig och göra anspråk på det gemensamma välstånd som av någon anledning frånhålls dem är närmast obefintlig. Några av dem som jobbar på Yarden saknar till och med medborgerliga rättigheter, och då betraktas man knappt som människa – som om ett litet papper skulle göra en sådan enorm skillnad. För Kristian blir den offentliga debatt han själv nyligen hördes i till ett svagt brus någonstans långt ovanför hans huvud. Det är skrivandet som blir hans sätt att kämpa om sin mänsklighet, den värdighet han vägrar ge upp. Och mycket riktigt: berättelsens helhet tycks motverka den splittring som alienationen tvingar fram inom honom. När han sammanfogar sina erfarenheter skriver han sig hel.

De flesta av männen – för de är alla män – han träffat på sina olika tillfälliga arbetsplatser har ännu sämre utsikter, det vet han. Några hjälper han att skriva CV, men det är hopplöst. Dessa män är alla hela tiden nära att kantra där de hjälplöst driver omkring bland höga vågor, utan minsta kontroll över riktningen. Men egentligen är ju samhället stabilt, är det inte? Så varför är denna storm i ett vattenglas nära att döda somliga av oss?

Jag blev rädd av Yarden, men ångrar knappast att jag läste den. Utsattheten har nu en berättelse, men visst, alla kommer inte att lyssna till den. Än så länge gillar många av någon konstig anledning att förneka att ingen idag förnedras genom arbete. Jag vill och tror att Lundbergs sätt att försöka bryta ensamheten kan inspirera, i individualismens och bemanningsföretagens tidevarv. Mig hjälper den i alla fall att genomskåda och vägra den inhumana men högst verkliga arbetsideologin.

Som en blixt från klar himmel – så upplever jag denna plötsliga ömhet inför kaniner. När jag under de senaste månaderna har fått syn på ett exemplar av sällskapsarten har jag stannat upp, fått en längtan i blicken, utstött läten med anledning av deras mjuka gullighet – ”åh!” – varefter jag föreställt mig hur jag går nära den, klappar den, låter handen glida medhårs över ryggpuckeln för att sedan ta tag längst ut i det späda, varma och makalöst mjuka örat och försiktigt klämma åt.

Jag brukade vara den som mest av alla proklamerade min avsky för detta timida och meningslösa djur, högt och ljudligt. De sitter ju bara där, glor räddhågset eller likgiltigt, ger inte ifrån sig några som helst ljud och bäddar i sin oskuldsfullhet för att bli förnedrade. När jag var liten, i kaninåldern, framstod mina svagheter i kontrast till kaninens renhet som stora svarta fläckar, som inre bölder av ondska. Renhet upplevs lätt, som vi alla vet, som att den är till för att besudla – därför fantiserade jag också, men ganska undermedvetet, om att min smutsighet och ondska kunde smitta, och att det skulle kännas bättre om jag lyckades överföra den. Pelle, en svart dvärgvädur som var min allra första kanin, fick därför utstå många smädelser under sitt korta liv. Morgon och kväll skulle han matas – nytt vatten i skålen, några ytterligare strån hö trots att han inget åt, sedan påfyllning av torrfodret som ögonblickligen slukades glupskt – och det gick knappt en dag utan att jag hivade ur mig mina aggressioner på Pelle. Mamma hade troligtvis skällt på mig dessförinnan, jag i min tur skällde på kaninen; det passiva lilla djur som satt upptryckt i hörnet av buren utgjorde ett tacksamt objekt för de okvädingsord som jag kastades mot den.

Tro nu inte det värsta: jag skadade honom aldrig någonsin fysiskt, Pelle – misshandeln stannade på det verbala stadiet. Troligtvis saknade han tack och lov förmågan att förstå svenska skällsord, och förhoppningsvis kunde han inte ens uppfatta det fientliga i mitt tonfall. Men om han på något sätt ändå begrepp kunde han kanske ändå förstå min belägenhet, att jag själv var en kanin trängd i ett hörn fast i en annan och för honom otillgänglig verklighet. Då förstod han kanske också att det var i avund till hans godhet – en helt passiv och icke-vald godhet, för övrigt – som jag gjorde honom till slagpåse och ville smitta honom med mina brister, mina svarta inre bölder.

Efteråt, när jag hävt ur min en lång harang förolämpningar, kom nästan alltid ångern som ett slag i huvudet. Jag insåg vad jag gjort, skämdes människoöronen av mig och ville fort reparera skadan genom att börja gulla med honom, mjukt och försiktigt klappa kaninkroppen, kanske även gråta en skvätt för att visa för världen hur starkt jag önskade att bli förlåten. Men för min och Pelles relation var det i stort sett kört. På grund av mitt konstiga beteende uppfattade jag mig som ond i relation till hans oskuldsfullhet, vilket gjorde honom genomgod i relation till min ondska. Vi var antagligen båda i lika hög grad kringslängda vantar i våra respektive vardagar, men det hjälpte inte – i denna utsatthet lyckades vi aldrig finna varandra.

Jag tar på mig skulden för det. I stället för att sträcka ut handen efter hans tass i sann solidarisk och konstruktiv anda upprättade jag ännu en hierarki i vår lägsta kast. Varför lät jag honom inte bli en tröst? I sin medgörlighet och lenhet hade han passat utmärkt – det är en av de få funktioner som kaniner faktiskt kan fylla. Jag offrade helt enkelt den möjligheten för att få känna åtminstone en gnutta makt, som ett sätt att laborera med min sakta framväxande insikt om att alla människor såväl kan skada som bli skadade. Nu, i vuxen ålder, när jag är för stark eller kanske bara för självmedveten för att gorma åt en stackars liten kanin, vill jag såklart gottgöra alltihop. Därav denna plötsliga dragning till det oförargliga och skygga djuret: jag vill bevisa att jag inte skadar bara för att jag kan.

(För att inte väcka denna ömhet hos fler avhåller jag mig från att lägga upp en bild på ett av dessa söta, menlösa djur.)