Linnéa Wigforss

Men impulsen varar så kort att jag aldrig hinner skrida till verket. Intressant dock, att känna på denna känsla som orsakas av något så pass oskyldigt som ett ljud - ett "gulligt, runt, kluckande ljud".

Så mycket aggresioner som däms upp och bevaras under dagarnas lopp. Glasögonbågarna är för hårda och för tunga för en nätt näsa, och märken bildas efter en dags bärande. Huvudet har smittats av trycket och fått värk, som sedan reflekteras i allt man gör och inte gör. Alla man inte uppmuntrar, eftersom man själv endast uppmuntras till att nedvärdera - ALLT.

I jobbet och i skola, och bland vänner, bland bekanta. Det finns inte ett sammanhang där du inte på något sätt kan komma i skav med något annat. Du håller in, du tänker dig bort, du tänker allt bort, och agressionerna stannar. Vi känner oss bara barnsliga när vi tror att vi förtjänar att vara arga.

Jag förtjänar min ilskas utlopp och snart kommer det; snart. Låt oss säga att min läsning av American Psycho kanske kommer att utlösa en stor stens rullning. Men nej, jag bara skämtar med er.

Kommer jag att hinna med tjugo-i-sju-tåget på torsdag morgon? Kommer att jag hinna klart med novellprojektet till Litterär Gestaltning? Kommer jag att hinna förstå kubismen tills på fredag? Kommer jag att hinna vila mellan jobbpassen i helgen? Kommer jag att hinna vila under lovet när jag inte får vara ledig? Kommer jag att minnas vem jag är? Kommer jag att veta vem jag är och varför medan jag gör allt som gör att jag inte hinner göra de andra sakerna? Kommer allt det här att löna sig? Kommer jag att bli nöjd med mig själv så småningom fast att jag inte har tid att läsa Hemingway? Fast att jag inte har tid att läsa något skönlitterärt överhuvudtaget?

Och varför har jag inte tid? Den frågan kan ingen svara på. Jag borde verkligen ha tid. Jag gör ju i princip ingenting. Just nu, till exempel; jag bloggar och lyssnar på Beatles. En riktig paus, alltså. Men magen har inte paus. Den har ont. Jag är stressad och dessutom skryter jag om det!
Allt jag vill lära mig.
Jag har en bok om Kandinsky.
Jag har en roman på franska. Den läser jag lite i då och då. Mycket verb och svårigheter.
Jag har en om kubismen, den fascinerande mindwracking förkrigsismen.
(En fluga kryper på skärmen. Jag anser att den borde vara död. Det är ju vinter.)
Jag har en om haiku. Där har jag inget skoljobb som täcker så jag har inte hunnit mer än kolla i den och förstått att jag verkligen beundrar haikukonsten.
Jag har en om japansk konst överhuvudtaget. Där ville jag göra ett extraarbete inom Kultur- & Idéhistorian men nu när det endast är en vecka kvar av perioden verkar det tveksamt.
Och idag lånade jag en om Internationell ekonomi.
För att jag anser att jag borde börja satsa där redan nu.
För att jag vet nu vad jag vill bli, och det känns bra.
Jag ska bli nationalekonom med fransk inriktning.
Till att börja med, om det inte tillfredsställer min själs riktiga önskningar kommer jag att bli litteraturvetare också.

Jag känner mig konstig och speedad och förvrängd och utanför och inte här och dessutom saknar jag att hinna bara vilja vara med en och annan person.
Hur blev jag fokuserad?
Hur uppnår man ofokus, livsnjutning, men framgång?