Jag har ingen rubrik
Jag hade en period av total ensamhet. Jag såg två bilar, men bilar känns inte direkt mänskliga så jag hade alltså en period av total ensamhet. Men jag har aldrig känt mig mindre ensam! Jag tänkte på den personen som jag tycker så mycket om, också försökte jag skicka ett sms till honom men tyvärr var mina pengar slut. Jag tänker inte bli personlig. För det angår inte vem som helst, det som jag är kapabel till att skriva just nu. Vissa vackra ord ska inte blottas.
I alla fall tog jag bilvägen hem. Vid en mycket upplyst bilväg vilket det förstås inte åker många bilar på nattetid lurar heller inga löss (människor med onda avsikter). Det var mycket tryggt att gå där. Jag hörde rådjuren skälla, även om jag inte insåg förrän jag nådde min egen ytterdörr att det var just rådjuren som lät. Först hade jag misstankar om att det kanske kunde vara rävar. Men det var rådjur.
Det känns fånigt att blogga, men jag vill ju faktiskt bara skriva. Lev väl!
Omar Rodriguez-Lopez lilla lilla rumpa
Arg
Arg, ja. Rubriken ska ju helst handla om innehållet. Och jag är så arg för att jag igår tränade franskaglosor i en och en halv timme - allt flöt verkligen på bra, jag hittade flytet, jag hittade metoden - men till ingen nytta. För att jag inte orkade gå till skolan idag. Jag vill ha ork! Utan ork är livet vatten istället för kräm gjord på exempelsvis krusbär. Jag älskar ju kräm! Jag vill att mitt liv ska bli kräm!
IDENTIFIKATION, TACK
Jag lovar dig att mina kunskaper är i jämnvikt
Nej, jag vet faktiskt inte exakt vem Pol Pot var. Men jag vet att han var en elak man, för inte var han en kvinna inte. Jag skulle i alla fall aldrig rösta på folkpartiet, det vet jag säkert.
Och Sex and the city
I min förbaskade mattebok (den som förföljer mig och hemsöker mig om nätterna, det är därför min säng är den plats jag är som minst trygg på) finns det en bild från Amsterdam. Kombinationen är oslagbart ironisk. Jag längtar tillbaka dit, kanske mest för att jag aldrig skulle längta hit. Jag längtar ju till Halmstad också, till västkusten, till Skåne, till Österlen. Om man åker till Österlen kan man hälsa på Gudrun Schyman, Ulf Lundell och Claes Malmberg. Alla dessa bor där.
Igår såg min mamma på Uppdrag Granskning. Ont anande gick jag ner från övervåningen för att laga te och fann (eller snarare blev funnen av) henne ståendes spottande och fräsande vid strykbrädan. Så mycket tror jag inte att hon hatar att stryka, men tydligen så hatar hon Göran Persson. Så som hon gick på kunde man ha trott att han hade dödat hennes barn (alltså bland annat mig) eller gjort en liknande oförlåtlig synd. Hon var en katolsk präst som ville kastrera en prostituerad lesbian, hon var en gammal tant med en sällsynt orkidée som lössen gått igång på. Denna ondska måste ha en annan härstamning, tänkte jag, och därav försvarade jag pompöse Persson. Jag känner inget hat gentemot honom. Han har inte dödat mina barn. Jag tycker att det är okej att han är sosse och bor i en herrgård. Jag hör till en avsvalnad generation utan arbetarklass. Fan, vad vet jag om det, förresten?
I natt sov jag inte, jag kollade på Sex and the city. Det sista desperata sovförsöket kan vara att bojkotta sömnen tills den stryper mig bakifrån.
Vad hindrar mig från mig själv?
Impuls med koppel kring halsen
ny dag nya möjligheter?
Jag orkar inte möjligheter. Eller nej - såklart gör jag det. Jag är ju här, är jag inte?
Där har vi redan en fet möjlighet.
Den här dagen började med att klockan klichéartat ringde när jag fortfarande kände behov av ca fem timmars ytterligare sömn. Därför bestämde jag mig kort och gott att vara sjuk idag. Det är inte mitt fel utan gårdagens fel, som kändes så minimalt innehållsrik en skoldag kan tänkas vara, och därför valde jag att missa ett antal lektioner. Eftersom jag inte känner att jag missar dem. Det är snarare de som missar mig, men i min klass och i mitt skolsammanhang känner jag mig så osammanhängande att inget eller ingen får se mitt jag. Och skolan är bara skolan. Kalle har sagt det; är man en litteraturvetare så är man det. Jag behöver inte 19.0 och en fet högskoleutbildning för att bli något jag inte annars kan bli. För jag kan bli. Vi alla kan. Detta är den logiskt uttänkta anledningen till att jag inte räknar matte just nu. Den vill mig inte väl och resultatet blir att jag då väljer att inte vilja den på något sätt.
Det tråkiga är helt enkelt att jag inte känner mig nådd av något medium. Det matematiska, det svenska, det samhällsvetenskapliga, det fotografiska, det vänskapliga, det kulturella.. Jag sitter här och är odrabbad. Jag har kunskap och färdighet, men jag förblir odrabbad. Det enda som har drabbat mig är det gastronomiska. Jag har redan ätit fyra klasar hemodlade vindruvor, en paprika, en passionsfrukt, två mackor, röda vinbär blandade med havregryn, två koppar te och är nu inne på dagens första kopp kaffe. Hur orkar jag?! Jag orkar, men varför lägger jag inte energin på annat? Vad är det för fel på mig?
För jag tror det.
Att det är något fel på mig.