Och Sex and the city
Jag vill inte fortsätta jobba jag vill inte sträva framåt jag vill inte undvika att våga stanna upp för jag vill kunna vara och jag vill kunna vara misslyckad utan att det ska bli till en belastning för mig och för andra och hur hemskt gärna skulle jag inte vilja uttrycka mig på samma sätt som (här kommer en metafor) när man drar ut en vårta med en pincett och hela det härligt virusäckliga rotsystemet följer med och kan vara upp till en decimeter långt och då undrar man hur det kunde få plats i foten vandrade roten ända upp till fotknölarna då eller men hursomhelst är inkräktaren borta tack vare precisionen och pincetten. Så vill jag skriva. Jag vill bli av med vårtorna!
I min förbaskade mattebok (den som förföljer mig och hemsöker mig om nätterna, det är därför min säng är den plats jag är som minst trygg på) finns det en bild från Amsterdam. Kombinationen är oslagbart ironisk. Jag längtar tillbaka dit, kanske mest för att jag aldrig skulle längta hit. Jag längtar ju till Halmstad också, till västkusten, till Skåne, till Österlen. Om man åker till Österlen kan man hälsa på Gudrun Schyman, Ulf Lundell och Claes Malmberg. Alla dessa bor där.
Igår såg min mamma på Uppdrag Granskning. Ont anande gick jag ner från övervåningen för att laga te och fann (eller snarare blev funnen av) henne ståendes spottande och fräsande vid strykbrädan. Så mycket tror jag inte att hon hatar att stryka, men tydligen så hatar hon Göran Persson. Så som hon gick på kunde man ha trott att han hade dödat hennes barn (alltså bland annat mig) eller gjort en liknande oförlåtlig synd. Hon var en katolsk präst som ville kastrera en prostituerad lesbian, hon var en gammal tant med en sällsynt orkidée som lössen gått igång på. Denna ondska måste ha en annan härstamning, tänkte jag, och därav försvarade jag pompöse Persson. Jag känner inget hat gentemot honom. Han har inte dödat mina barn. Jag tycker att det är okej att han är sosse och bor i en herrgård. Jag hör till en avsvalnad generation utan arbetarklass. Fan, vad vet jag om det, förresten?
I natt sov jag inte, jag kollade på Sex and the city. Det sista desperata sovförsöket kan vara att bojkotta sömnen tills den stryper mig bakifrån.
I min förbaskade mattebok (den som förföljer mig och hemsöker mig om nätterna, det är därför min säng är den plats jag är som minst trygg på) finns det en bild från Amsterdam. Kombinationen är oslagbart ironisk. Jag längtar tillbaka dit, kanske mest för att jag aldrig skulle längta hit. Jag längtar ju till Halmstad också, till västkusten, till Skåne, till Österlen. Om man åker till Österlen kan man hälsa på Gudrun Schyman, Ulf Lundell och Claes Malmberg. Alla dessa bor där.
Igår såg min mamma på Uppdrag Granskning. Ont anande gick jag ner från övervåningen för att laga te och fann (eller snarare blev funnen av) henne ståendes spottande och fräsande vid strykbrädan. Så mycket tror jag inte att hon hatar att stryka, men tydligen så hatar hon Göran Persson. Så som hon gick på kunde man ha trott att han hade dödat hennes barn (alltså bland annat mig) eller gjort en liknande oförlåtlig synd. Hon var en katolsk präst som ville kastrera en prostituerad lesbian, hon var en gammal tant med en sällsynt orkidée som lössen gått igång på. Denna ondska måste ha en annan härstamning, tänkte jag, och därav försvarade jag pompöse Persson. Jag känner inget hat gentemot honom. Han har inte dödat mina barn. Jag tycker att det är okej att han är sosse och bor i en herrgård. Jag hör till en avsvalnad generation utan arbetarklass. Fan, vad vet jag om det, förresten?
I natt sov jag inte, jag kollade på Sex and the city. Det sista desperata sovförsöket kan vara att bojkotta sömnen tills den stryper mig bakifrån.
Kommentarer
Trackback