Ur ett samtal mellan mig och Caspar igår:
- Så du blir förvånad över att ett språk kan ha fler vokaler än konsonanter? (Det omtalade språket är vårt grannspråk danska, även kallat en skandinavisk dialekt.)
- Ja, svarade jag, konsonanterna är ju väggarna i språket, vokalerna innehållet, själva rummen.
- Men så låter ju också danskan som en ruin.
Alla kritiker borde gå i skola hos Agneta Pleijel. Hon började skriva litteraturkritik när hon var några över tjugo och student i litteraturhistoria. Den första tidning hennes namn förekom i var Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning. Till det lades uppdrag för Kvällsposten, mestadels lyrik, för att sedan leda till en anställning - ovanligt då och än ovanligare idag - på Aftonbladet, där hon till slut besteg tronen som kulturredaktör. Mellan ett orange iögonfallande omslag finns nu delar av hennes värdefulla kritikergärning samlad i ett annorlunda slags självbiografi, döpt till
Litteratur för amatörer.
Visst var det en annan tid, en tid av större artikelutrymme och ett betydligt mindre informationsflöde. Men jag tycker ändå att Pleijels ansats kan och ska vara allas föredöme. Hennes förhållningssätt till skönlitteratur kräver både tid och kunskap av läsaren, men ger rejäl återbäring. Böcker måste smältas, varsamt. En boks bidrag till världen kan man inte beskriva på tvåtusen tecken. Inte kan vi låta det offentliga samtalet om litteraturen dikteras av hetsjournalistik eller trängas undan av jättefoton, reklamannonser och tv-spelsrecensioner - var skulle då framtidens pleijlar formas?
Idag kritiseras kritiker ibland för att i för stor grad framhäva sig själva, sin personliga och ofta vassa stil. För vissa kanske den attityden känns som det enda alternativet; vi fostras ju trots allt idag till ständig självhävdelse, till högljudd särart. Mängden uppmärksamhet hänger inte särskilt mycket ihop med kvalitet. Frilansar man är det kanske snarare ens personliga varumärke som ger jobb än portfolion. Och av det tar givetvis kritiken skada, för att inte tala om hur styvmoderligt kultursidor verkar behandlas även på de största dagstidningarna.
Men Pleijel är immun mot allt detta, dels för att hennes litterära habitus gjutits i en annan tids form, men dels för att hon helt enkelt är klok och har den nödvändiga känsligheten. I varje text gör hon författarens slit rättvisa. Hon hakar inte upp sig på detaljer, ändå är hon uppmärksam på knepigheter i gestaltningen på ett så varsamt sätt att författaren själv hade kunnat lyssna till henne utan smärta. Med stor inlevelse och all sin bildning deltar hon i det hon läser, kapslar liksom in sig själv i den. Ingenting sägs av fåfänga - i allt förhåller hon sig till texten, men fritt och utan färdiga formler. Det är inte konstigt att hon kallar kritiken för en konstart i sig, hon är ju en av dess främsta utövare på svenska!
"Den som skriver om litteratur måste kunna öppna sig för boken,
låta sig fyllas av den, för att kunna värdera den."
Agneta Pleijel
Vad är det då som gör att hennes skönlitterära möten blir så angelägna, att de handlar om så mycket? Jag tror att det handlar om att hon har ett etiskt snarare än estetiskt perspektiv. För denna bokslukare är att läsa att bli till. Att läsa är inte att betrakta något på avstånd och klassificera det som skönt eller fult, utan att göra erfarenheter med hela sin människovarelse och att i denna process vara följsam och våga förändras. Pleijel lyssnar, ser och känner på samma gång - det finns ingen åtskillnad mellan sinnena, bara en enda öppen och hungrig människa på djupdykning i den uppslagna boken.
Sympatisk är även bokens titel: Litteratur för amatörer. För i ordet amatör ryms, som hon påpekar, både kärleken och den nyfikna barnsligheten. Båda skiter i nyttan, men bryr sig i stället om något större, vad det är som egentligen betyder något. Man kan inte bli proffs på litteratur, säger Pleijel. Precis på samma sätt som det aldrig går att bli proffs på livet, tänker jag.
Tänk om vi inte kan återvända till en tid då skribenter odlade något annat än sina egna varumärken? I stället för tryckta medier finns dock de virtuella, där en både vid och djup litteraturdiskussion förs. Men den är alldeles amorf för mig, saknar en tydlig röst. Jag har inget problem med att någon annan, exempelvis en kulturredaktör, gör urvalet åt mig, vilka som får skriva om vilka böcker. Bara det är bra. Jag har nämligen inte så höga tankar om mig själv att jag alltid vet var det mest intressanta går att finna. Så läs Pleijel, och hindra det livsangelägna samtalet om litteratur från att göra reträtt!
Det officiella temat för årets bokmässa var nordisk litteratur - temat för min bokmässa visade sig vara metalitteratur. Texter om litteratur var nämligen det jag fick mest med mig hem av, mätt i vikt och antal. Resten av skörden bestod av en Lyrikvännen om tysk poesi, en bok som måste sorteras under kategorin övrigt – Nina Björks nya, sannolikt skarpsynt och bra men ack så ful – och bara en endaste diktsamling, Äpplets vana att falla av Rosmarie Waldrop.
Höjdpunkten i år kom redan med det första seminarium jag hamnade på. Mässkatalogen utlovade ett samtal om kulturjournalistikens förändrade villkor, men vad jag i stället fick var ett samtal om Agneta Pleijels litteraturkritik. En lyckoträff, helt klart, bevisat av att jag till och med ställde mig i signeringskö efteråt för att få författarens kråka i mitt färska boxexemplar. Litteratur för amatörer beskrivs av Pleijel själv som en litterär självbiografi - för mig intygar den att det finns andra som har samma syn på läsning som jag. Och eftersom denna hängivna, självutnämnda amatör verkar så klok måste vår gemensamma inställning helt enkelt vara ganska vettig. Konsten att läsa är en konst på liv och död, att med språket öppna sig för den svårgripbara världen på nya sätt. Utan den är stagnationen ett faktum.
Ett ganska stort antal av böckerna som finns i min ägo har följt med hem från bokmässan. Vidare har en större del av dessa fortfarande inte blivit mer än bläddrade i. Varje år händer samma sak: med stor övertygelse om att min smak och mitt omdöme har utvecklats låter jag drömmen om mitt livs framtida riktning styra vilka böcker jag ska ha. En tegelsten om globalisering, en söt liten pocket om Afrikas ekonomiska historia, ett antal böcker om stadsbyggnad och några filosofiska skrifter säger i sin olästhet något om min brist på självinsikt. Liksom inför en buffé kan jag inte hejda mig när jag omges av intressanta böcker som tycks utlova oumbärliga insikter. Om jag inte tror att jag kan läsa mig till att bli en bättre människa vet jag inte riktigt vad jag ska tro på.
Beteendet påminner mig om den form av kannibalism som går ut på att den hungrige vill tillägna sig eftertraktade egenskaper hos den person man käkar upp. Magin funkar förstås bara om jag faktiskt läser det jag släpar hem till mina redan fulla bokhyllor. Men i år, i år är allt givetvis annorlunda: de här böckerna ska jag verkligen läsa. Jag har i alla fall redan börjat inmundiga Pleijels bok, och den lovar gott.
