Besattheten är ingenting nytt
Igår, lördagskvällen till ära, gick jag och ett par vänner till biografen - Hagabion naturligtvis. Hellre betalar jag 60 kronor för en potentiellt bra film än 110 kronor för en film som liknar nästan alla andra jag sett till samma pris. Vi valde den kanadensiske Xavier Dolans Hjärtslag, med den franska titeln Les amours imaginaires, vilket betyder inbillade förälskelser. Till det bästa med filmen hör faktiskt soundtracket, som är en bärande del av filmen. The Knife, Fever Ray och Bach gör sig mycket väl i sammanhanget, men den dramatiska låten Bang bang av Dalida grundlägger själva känslorytmen i flera scener.
Storyn var klassisk, närmast stereotyp - ett triangeldrama där två vänner, Marie och Francis, blir likvärdigt besatta i en tredje person (som i detta fall med avsikt ser ut som en antik atlet) och tävlar om att bräda varandra i att komma honom nära. Nicolas, som den grekiska olympiern heter, är inte mer än en projektionsyta för Maries och Francis besatthet. Ändå framstår han för mig som oerhört osympatisk, som en reinkarnation av alla överlägsna mottagare av olyckliga förälskelser i en och samma kropp. 
Om berättelsen är klassisk är dess förpackning i min uppfattning ett signum för en viss typ av strata i dagens samhälle (läs: någorlunda välbärgade och kulturintresserade/uttrycksfixerade unga i storstäderna - "hipsters"). Dessa tjugofemåringar i Montréal tolkar världen estetiskt, sensuellt och cyniskt. Distansen till rollfigurerna och deras olyckliga kärlek är stundtals ofantlig, men möjliggör samtidigt humor. Deras fåfänga är på samma gång ett vapen i en genomallvarlig känslokamp och en tafatthet att skratta åt.
Ute ur biosalongen kunde vi hålla med varandra om att denna snygga, genomarbetade film sannolikt inte skulle stanna kvar hos oss särskilt länge. Likväl sitter jag nu här och dröjer vid den och försöker att komma åt den genom att gå runt den dominerande översnygga ytan, som också gav den dess unika uttryck. Besattheten av en annan människa, den som helt och hållet verkar komma inifrån och vara oberoende av föremålet för den, framställs som en obotlig sjukdom vi alla får leva med. Att då kulturellt och konstnärligt tolka och omtolka den kan nog fungera som en hyfsad lindring. Jag hade ändå föredragit om det hade skett med ett språk och en form som inte vore så drypande av hipphet.
Vad bra att du skrev om Hjärtslag, den har faktiskt stannat kvar hos mig också, fast jag inte trodde att den skulle det; färgerna, frisyrerna, gången i slow motion och alla hipsters på duken liksom i salongen och foajén, skapade en särskild stämning, gjorde en förvirrad, man såg sig omkring efter andras intryck, eftersom man inte riktigt kunde fastställa sitt eget. Fint skrivet, proffsigt.