Sårbarhetens nya ansikte
Under Tokyo finns jättelika cisterner och pumpar som kan pumpa ur en hel pool med vatten på en sekund; ovan jord finns höghus som gungar smidigt i takt med jordbävningarna. Men beviset är här: Japan kunde inte bygga bort alla risker. I radiorapporteringen (som jag råkar följa eftersom jag har en vana att lyssna på P1 som jag tydligen inte lyckas bryta trots att jag hör samma inslag tre gånger) drar man de värsta möjliga scenarierna ur de inbjudna experterna. Detta är också en form av sensationsjournalistik. Det smärtar mig att erkänna, men ibland är ser jag likheter mellan P1 och kvällstidningarnas nedsvärtade löpsedlar.
Det finns en skillnad mellan naturkatastrofer och naturkatastrofer. Uppföljningar är visserligen inte medias starka sida, men jag inbillar mig också att man inte gör reportage om den nuvarande situationen i Haiti och Pakistan, två exempel i mängden, eftersom att man upplever kontrasten mellan före och efter som för liten. Japans tredubbla helvete griper oss inte bara för att allt händer i en osannolik kombination - som hämtat ur en dålig, påkostad amerikansk katastroffilm - utan för att vi lättare kan identifiera oss med denna högteknologiska, välutvecklade nation. Ordningen som rådde före jordbävningen gör det nuvarande kaoset än mer fascinernade och påtagligt; kontrasten har sin verkan. På (kulturellt) avstånd framstår tiotusentals döda i Haiti som business as usual, men jag försäkrar: så erfor man det inte på plats. I fallet med Japan, det rika Europas asiatiska spegelbild, kan vi inte längre bara tycka synd om de utsatta; med den här katastrofen illustreras vår egen samhällsstrukturs sårbarhet. Plötsligt gäller experternas domedagsprofetior även oss.
Det finns en skillnad mellan naturkatastrofer och naturkatastrofer. Uppföljningar är visserligen inte medias starka sida, men jag inbillar mig också att man inte gör reportage om den nuvarande situationen i Haiti och Pakistan, två exempel i mängden, eftersom att man upplever kontrasten mellan före och efter som för liten. Japans tredubbla helvete griper oss inte bara för att allt händer i en osannolik kombination - som hämtat ur en dålig, påkostad amerikansk katastroffilm - utan för att vi lättare kan identifiera oss med denna högteknologiska, välutvecklade nation. Ordningen som rådde före jordbävningen gör det nuvarande kaoset än mer fascinernade och påtagligt; kontrasten har sin verkan. På (kulturellt) avstånd framstår tiotusentals döda i Haiti som business as usual, men jag försäkrar: så erfor man det inte på plats. I fallet med Japan, det rika Europas asiatiska spegelbild, kan vi inte längre bara tycka synd om de utsatta; med den här katastrofen illustreras vår egen samhällsstrukturs sårbarhet. Plötsligt gäller experternas domedagsprofetior även oss.
Kommentarer
Trackback