En dokumentär om kvinnor och platser
Jag var ej ute och demonstrerade den 8:e mars - jag stannade hemma och satt framför TV:n. Med anledning av datumet visade SVT:s nyare dokumentärkoncept Dox en film av en fransk gatukonstnär kallad JR: Women are Heroes. Titeln kändes avskräckande, men uppenbarligen inte tillräckligt för att jag skulle låta bli att titta. Den visade sig ganska snart vara fantastisk; en film som bättre utplånar skillnadstänkande har jag nog inte sett.
Redan i öppningsscenen visade kameran hur intimt resten av filmen skulle skilja de deltagande kvinnorna. Introducerade av ett grimasporträtt kom kvinnor från bland annat Brasilien, Kenya och Indien till tals. Jag upplevde det som att de talade till någon de verkligen litade på, som betraktare kunde jag inte låta bli att påta mig den rollen. Det är när de är som allra bäst, dokumentärerna, när de utplånar mellanrummet mellan den som betraktar och sen som blir betraktar. Ganska snart kändes det som att vi tittade på varandra, jag och dessa människor.
Dokumentärfilmen verkar ha varit en del av ett större konstprojekt - "finansierat av vem?" kan jag inte låta bli att undra. De intervjuade kvinnorna fotograferades som sagt, för att sedan få sina porträtt uppklistrade på allehanda föremål i slumlandskapet. Stundtals kändes allt något överestetiserat, men jag har samtidigt svårt att hålla det emot filmen eftersom det inte skedde på bekostnad av närhet. I en humoristisk final åker ett tåg påklistrat med ögon genom Kibera, för att i en slänt hitta resten av ansiktena som från avstånd bildar en helhet. Det är ett utmärkt sätt att lekande tänja på maktstrukturerna, att låta dessa kvinnors bilder och röster ta plats.
Redan i öppningsscenen visade kameran hur intimt resten av filmen skulle skilja de deltagande kvinnorna. Introducerade av ett grimasporträtt kom kvinnor från bland annat Brasilien, Kenya och Indien till tals. Jag upplevde det som att de talade till någon de verkligen litade på, som betraktare kunde jag inte låta bli att påta mig den rollen. Det är när de är som allra bäst, dokumentärerna, när de utplånar mellanrummet mellan den som betraktar och sen som blir betraktar. Ganska snart kändes det som att vi tittade på varandra, jag och dessa människor.
Dokumentärfilmen verkar ha varit en del av ett större konstprojekt - "finansierat av vem?" kan jag inte låta bli att undra. De intervjuade kvinnorna fotograferades som sagt, för att sedan få sina porträtt uppklistrade på allehanda föremål i slumlandskapet. Stundtals kändes allt något överestetiserat, men jag har samtidigt svårt att hålla det emot filmen eftersom det inte skedde på bekostnad av närhet. I en humoristisk final åker ett tåg påklistrat med ögon genom Kibera, för att i en slänt hitta resten av ansiktena som från avstånd bildar en helhet. Det är ett utmärkt sätt att lekande tänja på maktstrukturerna, att låta dessa kvinnors bilder och röster ta plats.
Kommentarer
Trackback