Den klokgalne Don Quijote
I en sommarmånad har jag ridit efter Don Quijotes utmärglade Rosinante och Sancho Panzas trofasta åsna. Miguel de Cervantes sextonhundratalsroman Den snillrike riddaren Don Quijote av La Mancha är över niohundra sidor lång i Symposions utgåva. Den dessutom försedd med översättaren Jens Nordenhöks förord ("läs hela!" uppmuntrar han), en historisk kontext och bäst av allt: Gustave Dorés levande ögonblicksbilder till illustrationer.
Berättelsen känner man kanske till utan att ha läst boken: en fattig adelsman förläser sig på tidens illa ansedda men överallt lästa populärlitteratur, och låter med dessa riddarromaner som förlaga utnämna sig själv till en vandrande riddare. Med den lättvärvade väpnaren Sancho Panza rider Riddaren av den Sorgliga Skepnaden ut för att skrämma livet ur folk, slåss med munkar och väderkvarnar, rädda en och annan mö som inte vill räddas - allt samtidigt som han tillber sin kvinna på piedistal: den nådigaste, vackraste, dygdigaste, ädlaste och mest upphöjda Dulcinea av El Toboso. Mellan väpnare och riddare pågår ett ständigt samtal där det mesta av livet inryms. Följeslagarna är i vissa stunder opassande jämlika, men när Don Quijote väl sätter Sancho på plats för sitt bondska maner är klasskillnaderna liksom artskillnader. Sancho Panzas romanfigur är dock som ett ifrågasättande av vad verklig visdom egentligen är; förutsättningar för det fria om än inte ädla tänkandet visar sig finnas hos en vitlöksstinkande bonde såväl som i en kärlekskrank herde eller melankolisk riddare. 
Det mest framträdande temat är galenskap och verklighet, personifierat av Don Quijotes för alla svårgripbara person. Många är de gånger jag bara har velat skaka om honom, "var som folk, människa!", men genom det kommit till insikt om vad boken egentligen vill utmana. Metanivåerna och fiktionen förhåller sig inte till varandra som en löks många lager utan snarare som ett rum vars väggar är täckta av reflekterande, ibland förvrängande ytor. Galenskap och klokhet är inte varandras motsatser eller ens uteslutande kategorier; de olika människor som möter Don Quijote kan omöjligt avgöra vilketdera han är. Leken med fiktion och sanning pågår genom hela romanen och påminner mig om alla de diskussioner om böckers sanningshalt som kommer och går. Klart är att sanning och fiktion är ett kontroversiellt, nästan farligt par, såväl här och idag som i Don Quijotes Spanien. Först nära döden verkar adelsmannen bli kvitt Don Quijote, men rollen som "frisk" tycks mer omöjlig än samtliga riddarfasoner. Torgny Lindgren pratade i sitt sommarprogram om det ibland livsnödvändiga hos självbedrägerier. Utan sitt självbedrägeri kunde Don Quijote inte längre leva - var då livslögnen i själva verket inte ganska sann?