Linnéa Wigforss

Äntligen kom jag till skott! Målmedvetet gick jag till bibliotekets romanhyllor, sökte under T och fann vad jag ville ha, dock med ett ganska fult omslag: Anna Karenina. Dess öde var att bli min jullovsläsning. Ingenting kunde passa bättre än en gedigen rysk artonhundratalsroman. Jag skulle kunna gå på om att det var bättre förr, då den långdragna och linjära berättarkonsten tog stor plats, men vill såklart inte verka allt för reaktionär. Ändå vill jag påstå att en författare bara klarar ett visst antal (post)moderna romaner av idag för att sedan ta en välbehövd semester med exempelvis en Leo Tolstoj.

Anna Karenina är riktigt vacker, en världsdam som är något så ovanligt som genuin. Ett ögonblick, sedan är den äregiriga mustaschprydde Vronskijs (som dock redan börjar bli flintis) öde förseglat. Och inte till det bättre. I berättelsen som följer om deras kärlek/besatthet/relation präglad av oerhört dålig kommunikation går det hela tiden att känna i nästintill varje meningsutbyte: det kommer att gå åt helvete. Tvärtom är det med den parallella berättelsen om Kitty och Levin som efter lite krångel i början finner varandra igen. Tolstoj balanserar här synnerligen medvetet upp den förtappade Karenina med den oadliga aristokraten och arbetsmyran Levin. Han får sin fru, sin son och slutligen också sin gud.

Om Anna Karenina hittar Gud då hon i nattsvart oändlig desperation kastar sig framför tåget, det förtäljer inte historien. När hennes handlingsutrymme och frihet successivt minskar med hennes självdestruktiva beroende till Vronskij gestaltas detta med hennes ryckiga tankeflöde, och som läsare kan jag dela hennes känsla av en gudsförgäten värld. Hon ser inga alternativ och det gör inte heller jag - trots dagens förhållanden köper jag rakt av den tidens tabun kring skilsmässa. Jag upplever heller inte att Tolstoj moraliserar över hennes val, hennes berättelse får snarare representera att vi trots alla valmöjligheter ibland inte alltid hittar en väg ut.

Den tjocka romanens namn är något missvisande: Anna Kareninas väsen må vara intagande, men allt kretsar inte kring henne. Tolstojs verks största värde är för mig hur berättaren skiftar mellan dessa olika karaktärer - Anna, hennes älskare greve Vronskij, Vronskijs före detta ragg Kitty och Kittys beundrare Levin - inom samma bekantskapskrets. Att i sin läsning följa en person från att vara subjekt med egna passioner och bekymmer till att plötsligt bli betraktad utifrån skapar en utvidgad litterär värld att alldeles uppslukas av. Tolstoj gör denna värld dessutom oerhört nyansrik genom att blanda dödslängtan och upphöjd kärlek med lustiga skämt och (kanske något för långa) politiska utläggningar om jordbruk.