Linnéa Wigforss

Männen i Balzacs romanvärld är oförbätterliga; oaktat sin höga ålder vägrar de lära sig av sina erfarenheter utan sätter om och om igen allt på spel för den kvinna som kommer att kosta dem mest. Baron Hulot d'Évry är en sådan man och runt hans adliga men allt annat än bekymmersfria familj kretsar romanen Kusin Bette från 1846. Hans böjelser för yngre kvinnor driver familjen allt närmare konkurs och vad än värre är, in i skammen. Den fattiga och föga empatiska kusinen Lisbeth som baronessan Hulot släpat med sig från sina hemtrakter profiterar på baronens totala oförmåga att hålla i plånboken. Driven av hämnd gör hon sig till spindeln i nätet och spinner den intrig som de blinda karaktärerna flyger in och fastnar i.

På ett underhållande och snillrikt sätt följer Balzac familjen Hulots splittring. Trycket den utsätts för är fru Marneffe, en borgarfru som gör sin roll som älskarinna till en affärsangelägenhet. Värre än den uttalade prostituerade är den kvinna som bara spelar dygdig får vi veta, vilket verkligen besannas. Jag undslipper en suck när baron Hulot, den insiktslöse sjuttioåringen, för sjuttioelfte gången skuldsätter sig. Baronessan Hulot gör allt för att bära sitt tunga ok som dygdig hustru, vänder alla sina kinder till men kommer inte undan den adliga artonhundratalskvinnans öde: neurosen. Skakande genomlider hon alla plågor men försöker in i det sista hålla sin dygd, sitt kapital, ovanför vattenytan.

Mot last ställs dygd, mot mannen kvinnan. Som en liten del av Honoré de Balzacs livsverk La Comédie humaine ger Kusin Bette prov på den franska realism som författaren anses personifiera. Detaljerna värdesätts när Balzac försöker fånga karaktärerna i metaforer och syrliga beskrivningar. Deras inre egenskaper sipprar liksom ut och präglar deras kroppar. De osammanhängande glimtar och fragment som lappas ihop till karaktärer i den postmoderna romanen motsvaras hos Balzac av komplicerade typer som ofta ger uttryck för ren essensialism. Sextio år senare skulle Marcel Proust ta allt hans förebild Balzac gjorde ett steg vidare. Artonhundrafyrtiotalets Paris känns dock allt annat än avlägset tack vare författarens oerhörda lyhördhet för det mänskligt tragikomiska.

Liksom sitt grannland Indien har Pakistan en växande medelklass, men nästintill obefintliga skyddsnät för den överväldigande mängd människor som inte är lika välmående. Jag har själv ibland en obefogad rädsla för att trilla av den trygga medelklasstillvarons kant, en känsla som hjälper mig att närma mig Daru, mannen vars söndervittrande tillvaro gestaltas i Mohsin Hamids debutroman. Moth Smoke gavs ut år 2000, sju år före hans väl emottagna Den ovillige fundamentalisten, och har på svenska titeln Nattsvärmare.

 

De nära vännerna Daru och Ozi har varit separerade i några år, men möts igen i Lahore i vuxen ålder. Ozi har återvänt från USA och verkar ha allt som kännetecknar hög status: en snygg fru, en vräkig bil och en korrupt, rik far. Någonting skaver nu emellan vännerna; Daru kan inte låta bli att se deras uppenbart skilda framtidsutsikter. Redan vid hans första möte med Mumtaz, Ozis fru, går triangeldramat att förutsäga.

 

I det genomkorrupta Lahore där människor köper sitt anseende växer misstron som en böld hos den som inte längre kan betala lyckans pris. Daru blir ett exempel på en sådan mänsklig tryckkokare, när händelse efter händelse multiplicerar hans olycka. Efter att ha förlorat sitt jobb blir haschet hans tröst och mening. Hans intensiva stunder med Mumtaz blir knappast en oas; i varje möte mellan dem finns en föraning om en oundviklig tragedi. Moth Smoke undersöker vilka konsekvenser godtyckligheten i vem som når framgångs får för dem som halkat ur gräddfilen. Läsaren för följa hur en skrämmande, destruktiv styrka inom honom ökar när hans nattsvarta världsbild gång på gång blir bekräftad. Med förlorat anseende i de kretsar han brukade tillhöra söker sig Daru vidare till andra, destruktivare sammanhang.

 

Berättelsen rullas upp längs två tidsaxlar, uppdelade i före och efter. Det accelererande kaoset i Darus liv skildras närgånget men varvas med en rättegång och ödesmättade, bakåtblickande vittnesbörder. De som får komma till tals om Darus förfall är de personer som utgör romanens hörn: älskarinnan Mumtaz, den bästa vännen Ozi, tillika Mumtaz make, samt Darus partner in crime, den utstötte akademikern Murad. På sätt och vis förverkligas ändå inte flerstämmigheten; må hända är denna trios monologer ett uttryck för var och ens individuella kamp för överlevnad, men de ger en känsla av att vara fasta personlighetstyper där det som sägs är en förutsägbar konsekvens. Faktiskt har berättarstrukturen i stort många likheter med ett nutidsamerikanst filmmanus: det cyniska tilltalet, närbilderna, dialogernas inre spänning. Jagperspektivet är troligtvis tänkt föra läsaren närmare Daru, men får ibland en karaktär av försvarstal.

 

I romanens bärande scen, där allt hänger på den sköraste tråd, förvånar Daru läsaren genom att vilja stå för sin kärlek till Mumtaz. Hopp och förtvivlan följer på varandra i en intensifierande rytm; han gör ett sista försök att rädda sig själv, att kasta sig upp på kärlekens räddningsflotte. Här fångar Hamid ensamheten som den omöjliga kärleken för med sig, den ensamhet som aldrig kan delas. Om Moth Smoke lagt tyngdpunkten här hade den inte blivit fullt så spretig.