Identitetsförlust
Min första läsupplevelse av portugisen José Saramago blev engelskspråkig och något ojämn. The Double handlar om den deprimerade historieläraren Tertuliano Máximo Afonso - som för övrigt inte vill känna vid sitt förnamn - som genom en dålig film blir varse om att det i samma stad existerar en exakt kopia av honom själv, skådespelaren António Claro/Daniel Santa-Clara. Besatt av detta absurda faktum inleder han med sina efterforskningar en ond spiral, vars botten föranleds här och där av en kommenterande och inblandande berättare. 
I mitten kom plötsligt vändpunkten, efter att jag dittills haft svårt att inse situationens allvar, alternativt att romanen inte lyckades förmedla det hotfulla i att stöta på sin exakta kopia. Den flödande texten är lättläst; särskilt intressant är Saramagos dialogteknik där replikerna löper på varandra i en enda lång mening, avgränsade med en inledande versal. Samtalen vann dynamik av att slippa gestaltas i den gamla vanliga statiska formen där varje utsaga ordnas som orsak och verkan. Fler författare borde utmana prosadialogens konventioner.
Allra bäst gestaltar Saramago kärlekens intimitet och de mekanismer som föregår insikten om att vilja leva med en annan människa. Smärtpunkten i berättelsen är just Tertuliano Máximos Afonsos sådan insikt, som dock är dömd att komma för sent. Romanens konflikt delar dock upp huvudkaraktärerna i två läger, i de skyldiga och oskyldiga, där dubletternas tillhörande kvinnor Maria da Paz och Helena får offras för deras dueller om vem som har rätten till Identiteten. När jag under de sista sidorna hade blivit helt övertygad om The Doubles förträfflighet utmynnade den tyvärr i ett äkta b-filmsslut - den bästa strategin är nog att bara bortse från detta.