En lågmäld kärlekshistoria
Att läsa Jane Austen är att få underhållning och lyckliga slut utan att behöva göra avkall på vare sig originalitet eller genialitet. För ja, jag tycker att Jane Austen är på många sätt överlägsen med sin ironiska berättarröst som erbjuder läsaren insikt efter insikt, utan att för den sakens skull göra en stor sak av det. Northanger Abbey räknas som en av hennes tidigare romaner; jag tycker - eller inbillar mig - att det märks, vilket också litteraturvetaren Lisbeth Larsson påstår i ett berikande efterord till min utgåva.
Catherine Morland heter kvinnan vars väg till tvåsam kärlek som denna gång står i fokus. Redan vid första mötet med Henry Tilney är det givet att det är honom hon vill ha, men trots denna medvetna determinism hos romanens form upplever jag förvecklingarna på vägen som allt annat än meningslösa. Austens princip är framför allt den att vägen dit är viktigare än målet självt - därav den mycket blygsamma klimax när de förälskade, övertygade både till förnuft och känsla, får varandra. Med sin underbara ironi driver Austen längs den linjära berättelsens gång med läsarens förväntningar på både hjältar, hjältinnor och och den stora Kärleken. Riktigt lika medryckande som Stolthet och fördom och Övertalning verkade Northanger Abbey inte på mig, men desto mer energi kunde jag därför lägga på att upptäcka Austens lek med könens konventioner och rollbesättning som inte kan betraktas som annat än ett tyst, välbehövligt motstånd.
Catherine Morland heter kvinnan vars väg till tvåsam kärlek som denna gång står i fokus. Redan vid första mötet med Henry Tilney är det givet att det är honom hon vill ha, men trots denna medvetna determinism hos romanens form upplever jag förvecklingarna på vägen som allt annat än meningslösa. Austens princip är framför allt den att vägen dit är viktigare än målet självt - därav den mycket blygsamma klimax när de förälskade, övertygade både till förnuft och känsla, får varandra. Med sin underbara ironi driver Austen längs den linjära berättelsens gång med läsarens förväntningar på både hjältar, hjältinnor och och den stora Kärleken. Riktigt lika medryckande som Stolthet och fördom och Övertalning verkade Northanger Abbey inte på mig, men desto mer energi kunde jag därför lägga på att upptäcka Austens lek med könens konventioner och rollbesättning som inte kan betraktas som annat än ett tyst, välbehövligt motstånd.
Kommentarer
Trackback