Linnéa Wigforss

Trots att jag gick från den ena utbildningsinstitutionen till den andra efter studenten har jag ändå hunnit ha några jobb och därför fått erfara både trevliga som mindre trevliga arbetsmiljöer, chefer och känslor. Även om meningen med arbete således är känd för mig har jag länge dragits med en motvilja, ja rentav en rädsla, gentemot lönearbetet och vad det innebär i termer av underordning och förlorad tid. Efter att ha läst Roland Paulsens Arbetssamhället. Hur arbetet överlevde teknologin känner jag mig dock inte lika benägen att ifrågasätta min känsla; den framstår nästan som rationell i ljuset av hans resonemang. Med ett dussintal teoretiker och ännu flera begrepp - maken till beläst doktorand i sociologi har jag aldrig sett - kan jag nu föra en konstruktiv diskussion, med utgångspunkt i min egen aversion.

Genom en idéhistorisk översikt kompletterat med en empirisk uppdatering av arbetets innehåll i dagens postindustriella samhället blir Paulsens kritik såväl konsekvent och historiskt förklarlig som subversiv. Kortfattat beskriver Arbetssamhället det paradoxala i att arbetet har blivit en bristvara samtidigt som det välstånd som arbetet genererar räcker och blir över. Vi arbetar för arbetandets egen skull, i en ekonomi där överproduktion kräver överkonsumtion för att håla systemets stöttepelare stående. Fram till vår syn på arbete som en rättighet (vi förväntar oss att staten ska ta sitt ansvar och skapa arbetstillfällen) har argumenten för arbete tagit många olika skepnader: arbetet som lidande, som nödvändigt ont, som förödmjukelse, som hälsosamt och som disciplinerande. Dagens samhälle är dock det första som existensberättigar arbetet utifrån något annat än finansiella påbud. Att arbeta mindre innebär inte längre en materiell kris. Vi jobbar för att skapa tillväxt som skapar arbetstillfällen, om vi ens har sådan tur: jobless growth är ett vanligt fenomen nuförtiden.

Som mest intressant blir det när ekonomins ontologi skärskådas. Denna vetenskap har tidigare har betraktats som hushållningen med resurser men har med den successiva övergången mot ett överflödssamhälle mer kommit att handla om hur man bäst slösar med resurser för att få folk i arbete. Jag märker att jag inte är den enda som har observerat varors allt kortare livstid; den planerade föråldringen av produkter är ett sätt att hålla marknaden hungrig. Som konstateras av Paulsen är ju detta rena motsatsen till vad som kallas hållbar ekonomi. Det framstår inte som annat än absurt att vi måste slösa med naturresurser och arbetskraft för att skapa arbete, när välståndet redan existerar och bara behöver omfördelas.

Jag har här bara berört en bråkdel av vad som behandlas i denna fantastiska bok. Eftersom den så insmickrande bekräftat min världsbild har jag dock försökt hålla ögonen öppna för vad den inte tar upp. Paulsen tar tydligt avsånd från postmodern teoribildning och håller sig god för vad han kallar "den identitetspolitiska kapprustningen" där begrepp som genus och etnicitet avlöser varandra utan att bidra till analysen. När kan kommer in på diskussionen om aktiviteter som tidigare skedde i hemmet - den vård och omsorg som kvinnor stått för - och som nu har blivit betalt arbete upplever jag att den historiska situationen blir till en svart låda som döljer maktstrukturerna bakom kvinnors livegenskap. Men Roland Paulsen är överlag en oerhört skicklig - och underhållande - skribent som till och med föregår läsarens eventuella invändningar. Med denna tätt sammanhållna och kritiska nysyn har jag fått mer energi till att förespråka vad som är det enda rätta: sex timmars arbetsdag.

Dagens arbetsinsats från min sida.