Obegripligt nog sommar
Den kalla våren blev till varm sommar som blev kall. Plötsligt förstår jag vad folk menar med krispig när de pratar väder, för det är just vad det är ute. Jag vet, för jag gick med soporna och fick då känna på.
Det är fruktansvärt enerverande att skriva med en mellanslagstangent som inte gör mellanslag varannan gång man trycker ned den. Att det inte syns här beror på att jag stannar upp, raderar, trycker ordentligt ned vänstra sidan av den avlånga knappen och fortsätter sedan meningen.
Jag lyssnar på dagens världens bästa band från Tjeckien, DVA. Jag skulle kunna skriva om en helt fantastisk bok här, men den är faktiskt för fantastisk. Okänd soldat heter den, av Vainö Linna - se efter själva.
Det mest obegripliga (kan något verkligen vara obegripligt i olika hög grad?) för tillfället är just årstiden. Det är alltså meningen att det ska vara sommar. De nästan blommande syrénerna är onekligen ett gäckande tecken. Snart är jag beredd att tro. Men jag tror inte på sommarens löfte om frihet. Även om det faktum att jag om två veckor befinner mig i södrare Europa förstås ger mig en gnutta frihetskänsla.