Linnéa Wigforss

Den kalla våren blev till varm sommar som blev kall. Plötsligt förstår jag vad folk menar med krispig när de pratar väder, för det är just vad det är ute. Jag vet, för jag gick med soporna och fick då känna på.

Det är fruktansvärt enerverande att skriva med en mellanslagstangent som inte gör mellanslag varannan gång man trycker ned den. Att det inte syns här beror på att jag stannar upp, raderar, trycker ordentligt ned vänstra sidan av den avlånga knappen och fortsätter sedan meningen.

Jag lyssnar på dagens världens bästa band från Tjeckien, DVA. Jag skulle kunna skriva om en helt fantastisk bok här, men den är faktiskt för fantastisk. Okänd soldat heter den, av Vainö Linna - se efter själva. 

Det mest obegripliga (kan något verkligen vara obegripligt i olika hög grad?) för tillfället är just årstiden. Det är alltså meningen att det ska vara sommar. De nästan blommande syrénerna är onekligen ett gäckande tecken. Snart är jag beredd att tro. Men jag tror inte på sommarens löfte om frihet. Även om det faktum att jag om två veckor befinner mig i södrare Europa förstås ger mig en gnutta frihetskänsla.

Jag försöker ställa mig själv frågan hur det egentligen känns att ha ett medborgarskap som gör att jag kan bo i en nation och utan problem besöka en annan. Jag gör också mitt bästa för att svara, men det är svårt. Anledningen till att jag envisas är att jag just nu läser de superintellektuella Judith Butler och Gayatri Chakravorty Spivaks Who sings the nation-state?. Anledningen till att jag läser den är att jag, för några veckor sedan, under en kort stund, fick känna hur hela min tillvaro fullständigt formas av att jag är svensk och att det är en bra grej.

Det var när jag tog bussen ut ur EU mot det rika landet i nordväst. Jag skulle besöka någon i Oslo och denna någon hade förberett mig på att det kunde förekomma gränskontroller. Och det förekom. Bussen tog in på en avfart och rullade in i ett grått sterilt garage med hotande myndighetsstämning. Ett vilddjur - en knarkhund - rusade förbi och ledde två tulltjänstemän. De kollade snabbt på de bevis vi alla höll fram om att vi var människor, och vilken typ av människor. Mig ägnades några sekunder, men en turkisk tjej bakom mig blev inte lika obemärkt som jag. Vad skulle hon göra i Norge, hade hon varit där förut, vem skulle hon bo hos, hur länge skulle hon stanna, var kom hon ifrån egentligen. Hon svarade, som man ju gör när man blir tillfrågad av vresiga uniformspersoner. Vem vet vad hunden kunde varit tränad till.

Med det påträngande hundflåset i bakgrunden försökte jag sedan höra hur det lät när en engelsk-indisk man förhördes. Det var lika obehagligt det. Att vara svensk och okej kändes ganska obehagligt just då. Jag ville be tulltjänstemännen komma tillbaka till mig och fråga vad jag skulle göra i Oslo. Att min nationalitet gör att jag kan ta de allra flesta resor för givet, vilket i sin tur gör att jag tar nationalitet för givet som något bra. Och något genomskinligt. En tillhörighet. Men mer än något annat är det en maktskillnad. Hur det känns en vanlig dag som denna är fortfarande svårt att svara på.

Som Butler och Spivak fyndigt ställer frågan: "What kind of state are we in when we start to think about the state?"