Linnéa Wigforss

Jag satt i mörkret i en timme i lördagskväll. Mitt sällskap och jag uppskattade hur många i huset mitt emot som gjorde detsamma eller som bara inte var hemma. Det visade sig vara ett hushåll - där tändes lampan 21.29. Earth Hour-grejen är tänkt att vara en manifestation för miljön och därmed, antar jag, en manifestation mot vårt slösaktiga leverne. För att visa vårt engagemang kunde vi sitta i värmeljussken i stället för det elektriska i sextio minuter. Poängen med en symbolisk handling är inte att faktiskt förändra utan göra exempel, inspirera och understryka. Det kan vara fint, men vi har ett problem när symboliskt handlande blir synonymt med faktiskt miljömedvetet handlande.

Att folk inte kan göra skillnad på handling och handling kan göra mig arg. Den som släckte lampan i lördags fick ynnesten att känna sig hjältemodig, klok, rättskaffens och miljövänlig. Det är för all del bra att göra något för något större syfte än sitt eget, men jag tycker ändå att den mest centrala frågan lyder som följande: gör man egentligen någon skillnad? Förtjänar man känslan av att vara med och rädda miljön? Dessutom är det "miljövänliga" handlandet få förunnat. Alla har inte råd med symboliskt handlande. Alla kan inte köpa kravmärkt och sedan förnöjt visa upp sig och sina val. Intressant vore att se i vilka bostadsområden i Göteborg elförbrukningen minskade under denna jordtimme. De som inte släckte, är de ignoranta miljöförstörare, eller har de bara vettigare saker att tänka på?

Handlande som värnar om miljön är väl ingen emot, inte heller jag. Men att tro sig göra något och att faktiskt göra något är helt olika saker. Det symboliska handlandet kan till och med vara i vägen. Kan vi verkligen påstå oss göra något för planeten när vi har lampan släckt en timme på tusen? Eller är det jämförbart med omtanke för en dödssjuk? Att bara sitta där i mörkret och hoppas fungerar antagligen inte.