Lär om och lär av Bhutan
Bhutan är ett litet land, men där tänker man desto större. Alldeles nyss läste jag dagens essä i DN och hänfördes över att det än idag inte är helt homogent och åt helvete här i världen. En litteraturvetare specialiserad på ekokritik (dvs. en ekologisk läsning av skönlitteratur), Olavi Hemmilä, skriver i "Landet som satte lyckan före ekonomin" om Bhutans specialkoncept: bruttonationallycka.
Idén om att mäta lycka kan verka flummigt, men Hemmilä klargör att det inte är helt lätt att avfärda den. "Vad vet u-länder om god ekonomisk utveckling?" tänker antagligen somliga. Vad vet i-länder om ekologiskt hållbar utveckling är frågan jag vill kontra med. För oviljan mot att ifrågasätta det rådande ekonomiska systemet är gigantisk, total, allenarådande. Det gäller i Sverige idag och det kommer antagligen också gälla efter valet, om de rödgröna får makten.
Tydligen är det inte norm att tävla i Bhutan. Jag förstår den potentiella risken att generalisera en hel befolkning, men ställt mot västerländsk norm syns kanske en tydlig skillnad. På marknaden är det i alla fall norm att tävla och detta trots vilka risker som helst, de mer påträngande (som finanskrisen) eller de mer smygande (som klimatkrisen).
Kriser, så vi är medvetna om dem, implicerar att det finns bättre sätt att göra saker på. Sätt som vi vägrar, men som Bhutan omfamnar.
(Olavi Hemmilä har också förespråkat humanisternas inträde på miljökrisernas arena, kolla in här.)
Idén om att mäta lycka kan verka flummigt, men Hemmilä klargör att det inte är helt lätt att avfärda den. "Vad vet u-länder om god ekonomisk utveckling?" tänker antagligen somliga. Vad vet i-länder om ekologiskt hållbar utveckling är frågan jag vill kontra med. För oviljan mot att ifrågasätta det rådande ekonomiska systemet är gigantisk, total, allenarådande. Det gäller i Sverige idag och det kommer antagligen också gälla efter valet, om de rödgröna får makten.
Tydligen är det inte norm att tävla i Bhutan. Jag förstår den potentiella risken att generalisera en hel befolkning, men ställt mot västerländsk norm syns kanske en tydlig skillnad. På marknaden är det i alla fall norm att tävla och detta trots vilka risker som helst, de mer påträngande (som finanskrisen) eller de mer smygande (som klimatkrisen).
Kriser, så vi är medvetna om dem, implicerar att det finns bättre sätt att göra saker på. Sätt som vi vägrar, men som Bhutan omfamnar.
(Olavi Hemmilä har också förespråkat humanisternas inträde på miljökrisernas arena, kolla in här.)
Kommentarer
Trackback