Linnéa Wigforss

Att läsa Kristin Lavransdotter av Sigrid Undset är att åldras en lite grann. Sällsamt har det varit att läsa en roman som genomgått så många förändringar i tid och rum. På 850 sidor har berättelsen lagrats i mig i olika skikt, ungefär som det går till när man stöper ljus. Jag kan erinra mig Kristins barndom på Jörundgård, men för att göra det måste jag smälta mig igenom alla händelser sedan dess. Sorgerna i hennes liv ger genklang genom hela levnadsförloppet och känslorna den väcker hos mig får fäste. Sådant åstadkommer bara en riktigt lång bok.

Den tredelade romanen äger rum i Norge på 1300-talet och som titeln antyder är huvudpersonen en dotter och maka vid namn Kristin Lavransdotter. Hon är pappas flicka, en vän mö med det dugligaste gifte att se fram emot. När hon bor ett år på kloster slår dock synden ned i hennes liv som en blixt från klar himmel; en högättad man med besudlad heder lockar henne till sex i ett horhus. Erlend Nikulausson har nämligen gjort det värsta; han har fått barn med en gift kvinna och för det utvisats ur landet. Men Kristin, hur blid och kristlig hon än varit tidigare, väcks till liv och smiter från nunnorna för att ha sex titt som tätt. Hon är blind för bristerna hans, vilket hon får lida för längre fram när hon föder honom sju söner som verkar ha ärvt de rastlösa, taktlösa egenskaperna. Synden går som ett ledmotiv genom hela det episka verket och äter sig in i Kristins innersta. Trots allt hon står ut med håller hon tveklöst fast vid sin kärlek. Det verkar vara värt det för Kristin Lavransdotter.

Av radiolyssnarna på femtiotalet röstades romanen fram till världslitteraturens bästa kärleksroman. Roligt tyckte jag först - nu känns det snarare intressant, eftersom den knappast erbjudern en skönskrivning av den romantiska kärleken. Konflikt är snarare regel än undantag i Erlends och Kristins förhållande, äktenskapet började i det praktfullaste av bröllop och slutade i separat boende och förvisning. Idioter är de båda två, då och då. Vad som gör Kristin Lavransdotter till en fulländad roman är dess gigantiska omfång; spektrat av känslor och upplevelser är enormt. Det är underbar läsning att påminnas om att alla mina känslor, upplevelser och drömmar samtidigt är helt förgängliga och för mig, eviga. Detta är vad som får mig känna mig något äldre - och det på ett ögonöppnande, positivt sätt.