Linnéa Wigforss

Jag tänker alldeles strax fortsätta mitt Kobra-maraton på SVT Play, men först vill jag delge vad Philip Gourevitch sa om vårt sätt att se på historiens värsta händelser. De flesta skildringar (romaner, filmer) som produceras för att berätta om det hemskaste innehåller en huvudkaraktär som är något bättre än sin omgivning, om inte i handling så åtminstone i tanken. Bakom denna person kan vi ta skydd, kan vi försvara oss mot tanken att vi kanske alla är potentiella omänskligheter allihop. Alltså: "Om jag hade varit nazist hade jag varit Schindler." Men sammanhanget formar människan, och vad vet vi om det värsta tänkbara när vi befinner oss framför teven i vardagsrummet. Ett koncentrationsläger under andra världskriget eller Rwanda våren 1994 hade antagligen förändrat oss åt andra håll än vad den bekväma soffan förmår.

Jag tänker dock inte tipsa om Gourevitchs böcker, eftersom jag inte läst dem. Lustigt sammanträffande dock, att jag höll i en av dem, Vi vill upplysa er om att vi kommer att dödas imorgon tillsammans med våra familjer, på biblioteket idag, vald på måfå.

DN Kulturs andrasida idag tillägnades manifestet, eftersom detta fenomen återigen blivit ett sätt att föra fram budskap på. I stället för skratt och nonchalans möts manifesten av debatt och till och med mot-manifest. Jag har läst de litterära manifesten i DN - av vilka jag föredrog det första, bör erkännas - och härom veckan såg jag en tolkning av Valerie Solanas SCUM-manifest i en teateruppsättning på Kulturhuset Underjorden.

Manifestet hörde modernismen till, då traditioner skulle brytas och själva brottet ibland kunde få egenvärde. För att slå ifrån sig det likriktade likriktade man sig åt ett annat, radikalt håll. Riktningar föddes, strömningar sinade, men effekt fick de nya idéerna. Deras påverkan hade antagligen stor betydelse, oavsett resultat. Jag tilltalas av manifestens kategoriska attityd, kollektiva uppmaning och tro på att vi kan mötas i skapandet, att det inte bara bör ske enskilt och avskilt. Det är ingen förolämpning av individen som skapande geni, men en önskan om att vi kan slå våra kloka huvuden ihop och tillsammans fungera som motvikt mot den rådande ordningen. Med det vi kallar postmodernism försvann manifesten, det var för onyanserat, för enfaldigt känslosamt. Att det nu verkar vara tillbaka, om än på kortvarigt besök - vad innebär egentligen det?

Självklart kan jag inte låta bli att fundera över hur mitt eget manifest skulle se ut. Jag skulle nog passa på att vara kategorisk, förkastande, passionerad och utopisk och jag skulle vädja till den del av varje människa jag tror att vi har gemensam. Jag skulle låta bli det försiktiga resonemanget, den välformulerade insmickringen och i stället bete mig riktigt ouppfostrat i min text. Att för en gångs skull få göra min egen sanning till den allenarådande, vilken hisnande tanke.