Linnéa Wigforss

Döda palestinska barn får TV-tid, något för sent kan tyckas (levande gör sig väl människor ändå bäst).
De är alla inlindade i vitt och liknar Jesusbarnet men blod har sipprat igenom och färgat rött på var och varannan barnkokong. Det oskyldiga blöder, det också. Jag tror nog inte längre på oskuld. Frågan är bara i vilken månad - eller man räknar visst graviditet i veckor - skulden tar sig in till det varmaste och mörkaste och blandar sig med det plaskiga fostervattnet.

Ingens död kan hämnas. Bara ny död kan efterfölja; ytterligare död - lika överflödig den - som utvidgar och spränger bort. Vaknar man till P1 och äter sin middag bänkad framför Rapport drabbas man av informationen om denna död. Varje död är samma död, om och om igen, samma avindividualiserande död drabbar alla. Anledning saknas. Kropparna får inte själva avgöra när livet är levt. De genomträngs av främmande föremål och blir av med all egen vilja, styrka, vitalitet.

Varje dag mellan klockan ett och klockan fyra håller Israel sin eld. En av anledningarna var att palestinierna skulle få tillfälle att begrava sina anhöriga. Efter klockan fyra fortsätter Israel att orsaka nya begravningar inför nästkommande dag. En hånfull artighetsgest som får mig att må illa.

Det finns många politiska detaljer som förtjänar uppmärksamhet, men i all min upprördhet skulle allt få skeva dimensioner. Somna istället till P1, se först sena Rapport.

Jag låter bristfälliga ord klinga ut och avrundas med
ett citat ur Stridens skönhet och sorg av Peter Englund:

Detta är kriget. Inte risken att dö, inte granatens röda fyrverkeri som
förblindar när den slår ned med ett vinande ljud, utan känslan av
att vara en marionett i händerna på en okänd dockmästare,
och den känslan kyler ibland hjärtat som om döden själv gripit tag.