Linnéa Wigforss

Om litteratur, kultur och annat livsnödvändigt

Det sägs vara ett bohusländskt drag, detta att ha Tänk på döden skrivet på portvalven in till kyrkogården. Det är oundvikligt att göra annat när orden svart på vitt inramar det ställe dit vi alla oundvikligen kommer. Inte i betraktande stund, för då känns de mest bisarra - till och med lustiga, men efteråt. Jag minns första gången jag blev varse om denna tradition: jag och Kristin promenerade på somrigt Orust och utforskade hur bygden begravde sina f.d. innevånare och möttes av detta slag i ansiktet, samt ett tre meter högt, svart, förkolnat träkors bland alla mossbeväxta och lågmälda gravstenar. Skrämmande för två dalkullor, ovana vid denna sorten av dödsacceptens.

Att acceptera döden, att verkligen tänka på den så som uppmaningen lyder, för med sig en annan syn på livet. När jag formulerar det så här inser jag att jag inte alls har accepterat den. Då skulle jag ha ett annat förhållningssätt till nuet, omöjligt att veta just hur, men sannolikt ett mer medvetet och konstruktivt. Varje ögonblick vi upplever borde ju sättas mot livets helhet. Detta är inte alls vad jag gör; snarare är jag en mycket orutinerad handbollsmålvakt som kontinuerligt träffas av hårda och oväntade skott, lika styrkeberövande allihopa. Varje ny stund är ju en adderad del till mitt liv och inget främmande och inkräktande föremål. För att inse det måste man nog låta tankekedjan ta vägen via ämnet döden. Omvägen visar sig antagligen vara en genväg.

Under helgens hemresa till Borlänge och snön och det förflutna och många vänner läste jag klart L'Étranger av Albert Camus. Dramaturgin var att först bestiga ett berg och sedan gå nedför detsamma och att inse vad bestigningen innebar  först när man återigen närmar sig havsnivån. Huvudpersonen behöver mörda och därmed förlora rätten till sitt eget liv, genom att han blir tilldömd dödsstraff, för att begripa livet. För jag tror att begriper är vad han gör, i sin cell i väntan på giljotinen. Jag kan bara följa hans resonemang men inte själv begripa, eftersom jag bara betraktat och inte själv handlat och offrat.

Detta fascinerar mig: förmågan att se på livet som om man hade den distans till det som bara döden kan innebära. Alla dessa författare är ju knappast döda när de författar, ändå kan de visa mig livet från det andra rummet till vilket man på något sätt passerat dödens tröskel. Här passar en koppling till det jag för närvarande håller på med i läsväg, Lasse Lucidors tillfällesdikt till minne av en högt uppsatt, dock vid tillfället död, tant (jag tog förresten mig friheten att förenkla 1600-talssvenskan):

När din lycka gladlynt ler,
Och sig dig mest vänlig ter,
    När hon smickrar, smeker,
Stämmer hon uppå dig såll,
    Ty du är den lätta boll,
Varmed lyckan leker.




Bilden visar tydligt min brist på förmåga att ta till mig allvarligheten i uppmaningen ovan, tagen av Kristin (http://kulturstig.blogg.se) sommaren 2006.

Åh, vackert länkat! Vet du förresten om att du skriver väldigt långa inlägg? Kramis! Plus att det var en fin på Orust det där.

Godkänd poäng! Tror att det känns längre bara för att bokstäverna är så små, det blir lite mer ansträngande. Det är ovant!

Just nu känner jag för att äta upp färgen gul.