Om vintern
Det var många år sedan jag välkomnade vintern, men det gör jag i år. Kanske är vintern något man slentrianhatar, men kylan och mörkret som följer är ändå självklart tyngande. Men när de fuktiga kortedalska gångbanorna med samma effekt på dagsljuset som ett svart hål blir täckta av ett tunt snötäcke, som ett lager florsocker på pepparkakshuset, förstår jag vinterns fördelar. Jag låter vattnets kemi bli metafor: sjön har frusit; den obehindrade rörelsen har mot alla odds blivit stilla, och jag tänker ta tillfället i akt att åka långfärdsskridskor på den i långsamma, ordentliga drag. Det var tre år sedan nu; jag och Kristin gled runt på Runn då hennes tumme började mirakulöst häva ur sig oerhörda kvantiteter blod när vi satte oss för att fika? Kontrasten mellan vitt och rött, eller köld och värme, frid och oro.
Vintern är tradition. Tradition kan vara trygghet. Kylan får mig att rå om mig själv, att vårda den kropp jag bor i och att hushålla med min värme. All värme kan inte låtas läcka ut i springorna: jag har ett eget behov. När sommaren retar ens kroppsbundenhet gör vintern den istället till ett hem att stanna i, att ompyssla. Jag har min mormors raggsockor och koftan ärvd av min gammelfarmor och det är en rustning byggd för alla sorters krig. Upprustningen inför vintern kommer att hjälpa mig både mot kroppslig och andra, ännu kallare, former av kyla.
åh, fint gestaltat! Du övertygade mig lite. Och javisst, där på Runn, det var en mycket märklig stund!