Linnéa Wigforss

Jag kommer aldrig att lära mig hur man skiljer på det man är och det man gör. Därför är jag glad att jag nu i handling kan erövra Göteborg. Stadsdel efter stadsdel aktiveras med långfika under tyst sällskap, tyst eftersom vi intensivläser litteraturhistorieböckerna. Tystnad som alternativ och inte som enda möjlighet gör hela skillnaden. En form av retreat att i närhet av en annan (som lika desperat som jag försöker att hitta ett sammanhang i den maskätna gubbdominerade gobelängen) försjunka i koncentration. Sorlet runt om kring hjälper till på sitt sätt; det är lättare för mig att gå in i tankar när jag har något att avgränsa dem ifrån. Idag var det inte bara sorl utan bäbisflås i nacken. Henrietta påpekade att det var ett barnvänligt café och det märkte jag när jag i huvudhöjd (jag satt i fåtölj) hade en barnstolssits som innehöll inte mindre än tre olika halvårsbarn under vår fikatid. Som en babystafett. Det andra barnet och jag hade en kort kontakt. Hon hade personlighet, eller snarare, hon hade två små risgryn i underkäken. Helt bedårande. Jag vill också ge ett så sött intryck när jag öppnar munnen.

Geografiskt tänds alltså del efter del av Göteborg. Lapptäcksteknik med viss kaffekostnad. Jag fikar mig till att känna mig hemma här. Det viktigaste: jag kommer också framåt. So far so good, hur mycket framåt går studerandet? Jag känner mig mindre intelligent än någonsin. En typisk reaktion hos mig på alla former av utmaning. Men allt går inte alltid lätt och jag får nu känna eftersmaken av att vilja förverkliga sig själv genom universitetsväg. Som sagt, vad man är och vad man gör och min oförmåga att veta skillnaden. Min oförmåga att först våga göra och att därigenom bli.