Söndagsinput
I SVT:s program Papas kappsäck har jag funnit lyckan. Daniel Wahlgren alias Papa Dee levererar fantastisk ännu icke-kommersialiserad musik, i råfärsk form. Fyrtiofem minuters njutning och diggning; varken kroppen eller huvudet sitter still. Ordinarie sändningstid krockar med Antikrundan, men det är ännu mer perfekt att se detta assköna program på söndagseftermiddagen. Tyvärr blir en bislutsats att internationella musikscenen (jag pratar då om den scen på vilken det verkligen diggas, den ganska osynliga men ack så levande musikscenen, den som INTE visas på MTV and shit) totalt domineras utav killar/gubbar/män. De enda brudar som är med sjunger eller klappar på sin höjd sina händer. De klappar dessa komplicerade flamenco- och rumbakomp utan osäkerhet, men när det gäller gitarrerna, basarna eller beatboxarna är kvinnorna tydligen bannlysta. Och jag är brud. I nästa liv, kanske. Hade jag rest runt som Papa Dee hade de på sin höjd spanat in min röv och konstaterat att den inte var tillräckligt fast - eller vad vet jag?
Jag är en väldigt fördomsfull människa. Mina vänner känner till det här. Även om jag pratar en hel del, och försöker hålla mig öppen i situationer med nya människor, är jag fortfarande fördomsfull. Faktiskt så är det en sorts försvarsmekanism, eftersom jag själv känner mig mycket hotad utav den "normala" människan - om han eller hon nu existerar över huvud taget. Därför sätter jag mig i ett separat område, för att konstatera att även om de vill nå mig (vilket jag aldrig vågar hoppas på) så kan de inte. Detta orsakar en viss känsla av ensamhet och utanförskap. Inte alltför kul, nej. Tack och lov finns då kultur i alla olika former: musik, konst, litteratur, you name it; i allt detta kan jag se människor och faktiskt våga närma mig vad de har att säga. På det planet är jag aldrig begränsad av dessa konstiga fördomar. Därför är kultur bäst.
Jag har två krav på svenska folket. Först ska jag tacka alla svenskar för att de inte röstade vidare Carola till Melodifestivalfinal, men efter det tänker jag skrika ut mina krav. Dessa är:
1) Snälla; ät inte torsk. Den kommer att dö då. Jag älskar fiskar, de får inte dö.
2) Betala TV-avgiften. Utan SVT dör media-Sverige. Kobra, Babel, Papas kappsäck - helt enkelt fantastiskt!
Nu plockar jag fram dig igen!
Jag är en väldigt fördomsfull människa. Mina vänner känner till det här. Även om jag pratar en hel del, och försöker hålla mig öppen i situationer med nya människor, är jag fortfarande fördomsfull. Faktiskt så är det en sorts försvarsmekanism, eftersom jag själv känner mig mycket hotad utav den "normala" människan - om han eller hon nu existerar över huvud taget. Därför sätter jag mig i ett separat område, för att konstatera att även om de vill nå mig (vilket jag aldrig vågar hoppas på) så kan de inte. Detta orsakar en viss känsla av ensamhet och utanförskap. Inte alltför kul, nej. Tack och lov finns då kultur i alla olika former: musik, konst, litteratur, you name it; i allt detta kan jag se människor och faktiskt våga närma mig vad de har att säga. På det planet är jag aldrig begränsad av dessa konstiga fördomar. Därför är kultur bäst.
Jag har två krav på svenska folket. Först ska jag tacka alla svenskar för att de inte röstade vidare Carola till Melodifestivalfinal, men efter det tänker jag skrika ut mina krav. Dessa är:
1) Snälla; ät inte torsk. Den kommer att dö då. Jag älskar fiskar, de får inte dö.
2) Betala TV-avgiften. Utan SVT dör media-Sverige. Kobra, Babel, Papas kappsäck - helt enkelt fantastiskt!
Nu plockar jag fram dig igen!
Kommentarer
Postat av: Per
Alla dömer, alla är fördomsfulla, vare sig vi vill det eller ej. Första intrycket vi får av människor betyder mer än vi tror i den fortsatta (eventuella?) kontakten med personen ifråga. Jag kan inte klandra någon för att vara dömande, i allafall inte på en sund nivå. För på viss nivå är det faktiskt nyttigt, precis som du säger, det är en försvarsmekanism. Det "sållar bort" en viss typ av människor som vi inte kan/vill fatta oss med, helt enkelt. Och det är lättare att ta kontakt med människor man känner att man har någonting gemensamt med - vilket gör kulturen till ett utmärkt medel(?) att mötas kring.
Timmen är sen, jag svamlar. Du har en läsvärd blogg, hursomhelst.
Trackback