(Not) ready for take-off
När det existerar ett fast datum då något revolutionerande ska äga rum, drabbas subjektet ( i det här fallet är det jag som är subjektet) alltid av en lätt och obehaglig ångest. Jag önskar mig inte en evighetsvardag utan avbrott, men shit - att dra till England i tre veckor och bo hos familjen McLarens är ett jävligt ordentligt avbrott. Men jag har bett om detta. Om man är framåt, engagerad och hungrig på livet (fyfan för dessa uttryck) är det helt normalt att kasta sig ut i obekvämheten; att sova i en främmande säng som antagligen är hård, att inte ha ständig kontakt med sina polers och att eventuellt spendera första kvällen hos denna engelska familj. Min mamma säger att många brittiska hushåll saknar element. What the fuck?!
Min dator har återuppstått och glädjen är kort, eftersom jag måste ta farväl av den om tolv timmar. Jag hoppas att jag kommer hem välbehållen. Äh. Jag hoppas att jag får i mig ordentligt med engelsk öl. Jag avsäger mig bekymrandet och kör istället stenhårt. Intalar man sig själv att allt är fint och härligt blir allt fint och härligt. Familjen kanske har katt, vem vet?
Hah, inte är det heller lönt att längta till hemkomsten. Dagen efter ska jag bränna in en symbol i min hud, precis som en jävla lappländsk ren. Bäst att inte tänka på det, och Jimi Hendrix gör det jävligt lätt för mig när han öser igenom sitt jävla crazy solo i Machine Gun. Hejdå Borlänge och hejdå svenskan. Jag har i alla fall med mig böcker, en liten fast punkt i den trögflytande tillvaron.