Jag tvivlar
Det slog mig precis varför jag gillar min tandkräm. Den har en första antydan till Piña Colada i sin smak. Jag gillar verkligen Piña Colada, den där kladdiga tjejiga fjantdrinken. Denna egenskap, samt att min tandkräm löddrar måttligt och inte fräter sönder tungan, gör att jag har den tandkräm jag har. Jag tänker inte avslöja vilken den är, för det vore marknadsföring. Var och en har sin rätt att bestämma sig för min tandkräm. Jag skulle dock uppskatta om min syster bestämde sig för att använda någon annans tandkräm än min.
Egentligen är jag inte upprörd över tandkräm, utan över fotboll. Klart det svider när Sverige inte är det Sverige som målas upp i media. Är det något som gör mig ledsen så är det när föreställda bilder krackelerar; när besvikelsen ersätter övertygelsen. Jag kan bli riktigt pessimistisk i sådana situationer. Jag är en tvivlare. Bara för att jag tror mig ha blivit motbevisad så många gånger när jag hoppats, och fått rätt så många gånger som jag inte vågat hoppas. Jag tvivlar hela tiden. Efter ett tag blir man jävligt bra på det, och jag gillar ju dessutom att vara bra på saker, så när jag väl är bra på något, då är jag bra på något. Alltså, tvivel. Du kan säga något till mig, upprepade gånger, du kan visa det med ord, med rörelse. Det kan till och med gå via någon annan, men likväl; jag tvivlar. För tillslut, vid slutet, även om alla mina tvivlanden varit oberättigade, kommer jag att stå där och säga vad var det jag sa? och därmed leka regent över känslor. Men det är ju inte så. Jag är så känslosam, så totalt dominerad av vad jag känner att det är något av ett fenomen att jag tänker så mycket. För mina tankar betyder ingenting, när det verkligen gäller. De håller inte mina känslor i rationella koppel. Därför, när känslorna är ute och härjar fritt, är jag kvarlämnad med mitt tvivel.
Henke, Zlatan, varför gjorde ni inte mål?