Linnéa Wigforss

Idag har jag blivit påmind om hur mycket det tillför att läsa, hur otroligt jävla spännande det kan vara att koncentrerat sitta still med en annans komponerade bokstäver. En av de saker som brukar fascinera mig mest hände idag när jag läste Peter Englunds essäsamling Brev från nollpunkten (och här har ni hans blogg om ni vill läsa bra grejer). För det första: det är en helt otrolig bok. Alla fruktansvärda saker som hände på 1900-talet är lika svåra att ta in som en hel ko för en liten hushållsköttkvarn, och detta gör de ännu mer omänskliga och overkliga. Jag vill att de ska vara tillgängliga, hur hemskt det som hände än var. Den här boken fyller exakt det syftet. Den ger mig till och med möjlighet till en slags personlig reflektion kring allt det galna dödandet och människoödena som överkördes. (Nu börjar jag strypa mig själv i resonemang här, men det borde vara tillåtet när det gäller så stora och ogreppbara saker som världskrig.)

I alla fall, i den andra essän, Invid ravinen, skildras en kvinna. Hon är den som intresserar mig mest, men jag ska ändå förflytta fokus till hennes man Bucharin. Därför att jag har träffat honom förut i litterära sammanhang, och jag trodde att han var en annan person. Englund skildrar Bucharin, den store sovjetiske kulturprofilen, nära Stalin och redaktör för Pravda, som ett vrak. Verkligen en människa i upplösningstillstånd. Blev till ännu ett offer när han, vänskapen till trots, arkebuserades och gjorde antalet bortröjda år 1937 till 353 074 döda istället för 353 073 (s 61, Brev från nollpunkten).

Den gång jag tidigare träffat Bucharin såg jag honom som ett svin. Det var i en av de bästa biografier jag läst, Med livet som insats, om Majakovskij, av Bengt Jangfeldt. Bucharin är ett hinder, en oförstående och stoppande makt som inte verkar äga samma mänsklighetsmått som Majakovskij. Bucharin blev - jag kan inte avgöra om det främst var texten eller min egen tolkning - till en stel mask, formad av bitter bakåtsträvan, invid Majakovskijs vilt bultande existens. Och idag fick jag insyn i Pravdas chefredaktörs död. Och han dog som offer, precis som Majakovskij på ett sätt gjorde. Ideologin tog dem inte i försvar när det verkligen gällde. Det gjorde ont, det kändes sorgligt.

För mig är en sån här detalj bevis nog för att litteraturen kan innehålla allt. Den kan skildra allt, den kan täcka allt, den kan vilja allt och den kan ge mig allt. Förstås som ett utmärkt komplement till det riktiga livet, som är ganska bra det också. Idag spelade jag gitarr för första gången på flera månader. Jag tror att jag börjar bli lite mer optimistisk.