Linnéa Wigforss

Vi har köpt ett hus. I egentlig mening ingår inte jag i detta 'vi'. Jag hinner flytta fyrtio mil innan resten av familjen flyttar två kilometer. För mig gör det detsamma. Jag har ändå inget specifikt rum att komma hem till, och det är just så jag vill ha det. Den senaste flytten, år 2006, härdade mig. Jag blev då mer till en snigel med huset på ryggen, för jag insåg att det kommer alltid komma situationer då jag blir ifråntaget mitt hem. Därför har jag inte bakat in mig själv i det hus jag nu bott i; det är inte Linnéaimpregnerat. Jag älskar förstås mina crazy tapeter, men de var bara mina på en bestämd tidsperiod. Hela gymnasiet var jag medveten om att jag direkt skulle flytta. Det valet består helt och hållet av insikt, nyfikenhet, självständighet and so forth. Det finns också ett egoistiskt perspektiv på det hela: ska jag inte få vakna med mina tapeter ska ingen annan heller få göra det (dvs yngre syster). Jag kan säga så, men jag menar det inte. Nu när jag har dammsugit övervåningen, slängt tomglas, dammsugit under sängen (tog nästan död på mig), torkat tangentbord och lyssnat på Santanas Abraxas har jag insett att mina systrar är två fantastiskt grymma brudar som kommer att bli minst lika bra som jag när de blir stora!

Så länge man är i rörelse uppstår inga luftgropar att falla i - till skillnad från flyget alltså. Nu ska jag avinstallera skrivaren, klippa bort den från datorkroppen, eftersom den sedan länge är död och nu ligger här och ruttnar. Jag borde baka bröd, men det behövs inte, vilket förtar tjusningen i att mjöla ned sig. Jag vill att mitt bröd ska bli behövt! (Lite kristna vibbar där.)